Trots att internet är större än någonsin har många svårt att förstå varför man ska granska det. Jack Werner förklarar varför han väljer att göra det på heltid. 2012-10-24 17:39

I det senaste, och för säsongen sista, avsnittet av internetprogrammet P3 Browser avslöjade jag min största yrkeshemlighet. Den stavas The Daily Dot och är en webbaserad nyhetstidning som handlar om – vågar du gissa? - internet.

Jag följer deras nyhetsrapportering slaviskt. Daily Dot kallar sig för en ”Internets lokaltidning”, och beskriver sina nyheter som härrörande från ”de virtuella gathörn, torg och bakgator som tillsammans utgör nätets värld”. Metaforen må framstå som en aning töntig, men poängen Daily Dot vill ha fram är att de tar nätet på allvar. Saker som händer där händer på riktigt.

Enligt den årliga undersökningen ”Internet och svenskarna 2012”,  som presenteras av .SE, använder 40% av de svenska tvååringarna internet. Det känns nästan löjligt att behöva påminna om det, men nätet är de facto ett lika viktigt inslag i mångas vardag som el och rinnande vatten. Somligas professionella identiteter bygger totalt på ett fungerande nät, andra har sociala liv som helt och hållet utspelar sig där. 

Våra förehavande på Facebook, Twitter och Google – men också på mindre självklara mötesplatser som 4chan och IRC-chattar – påverkar dagligen människors liv. Det finns inga skäl att inte ta det på allvar. Eller?

I förra veckan fick jag en komplimang på Twitter. Någon sade att det jag gjorde var viktigt och behövdes, och jag blev överlycklig och slickade i mig av smickret - som jag alltid gör. Strax därefter fyllde dock någon annan i med ett hånskratt, och ifrågasatte om mitt arbete ens var värt att tänka två gånger på. ”Jag tycker inte Reddit och Twitter är journalistik”, sa hon och ekot av hundratals andra nonchalanta avfärdanden jag hört på samma tema ringde i mina öron. Det står klart att så fort man lämnar sin trygga bubbla av medhåll råder ingen konsensus om att nätnyheter också spelar roll.

Och visst, mycket är navelskådande. Mycket är icke-händelser, mycket är lögn och mycket annat är förbannad dikt. I mina ögon är emellertid den fysiska världens händelser ofta av samma skrot och korn. Melodifestivalen, till exempel. Den sysselsätter miljontals människor, några som anställda, några som drömmare och massor av andra som åskådare. 

Men allt det är är en tävling i musik, ett genomorganiserat och in i minsta detalj regisserat urmänskligt vrål av självförverkligande. Jag har svårt att se den principiella skillnaden mellan den och nätkändisen Rebecca Blacks hatade succélåt Friday. Den har setts 41 miljoner gånger. Antalet parodier och spinoff-filmer är oräkneliga. Den har spelats i radio och dansats till på fester. Enligt fjärilseffekten måste den fan i mig dessutom ha ordnat fram några arbetstillfällen någonstans.

Det händer så fruktansvärt mycket på internet bortom kvällstidningarnas klickmonster, men det är en värld som många är blinda för i Sverige. Människor föds, lever, arbetar och dör. Konstnärliga idéer utövas, självförverkligande projekt initieras och omöjliga drömmar genomförs. Hot, brott och trakasserier frodas. 

I den serie intervjuer jag gjort med Flashback-användare de senaste månaderna återkommer en åsikt gång efter annan: att forumet, i all sitt hat, sin kärlek, sin galenskap och sitt vardagsliv, inte är något annat än ett tvärsnitt av det svenska folket. Vi rasar ofta över illdåd som gjorts på internet och vill förbjuda deras förekomster där, men jag tror det är dags att inse att det är vår spegelbild vi slåss mot.

Insikten som ligger till grund för Daily Dots existens är att nätet inte längre går att separera från det mänskliga livet, för vi är snart lika mycket av båda delar. Med samma logik som en papperstidning har en kulturdel vill jag kunna utgöra en internetdel av Nyheter24, och berätta det som sällan annars berättas. Jag kräver inte att alla ska läsa eller ens bry sig ett dyft om det jag skriver, men jag börjar tröttna på att rättfärdiga att jag själv vill göra det.

Det finns en hel värld där ute, jag lovar. Det är som ett isberg, av vilken dina Facebook-vänner och deras bloggar inte ens utgör mer än en snöboll balanserandes på toppen. Inte ens jag, som inte gör annat än att söka historier från webben, har kommit ner längre än som bäst vattenytan. 

Jag ser fram mot att under många långa år berätta om människoöden som inte ens den galnaste manusförfattaren kunde skapa, och jag tror du skulle fascineras om du ville läsa. Vill du inte så slipper du, förstås. Men i en tid då vi lär oss använda smartphones innan vi ens får förtroendet att gå ensamma hem från skolan känns det bara trångsynt att inte ta nätet för vad det är: en verklighet som, vare sig du vill det eller ej, påverkar ditt liv. 

Du behöver inte bry dig. Men är det så jävla konstigt att jag gör det?