Låt mig ta internet och dess historier på allvar
Trots att internet är större än någonsin har många svårt att förstå varför man ska granska det. Jack Werner förklarar varför han väljer att göra det på heltid.
...är internetskribent med ena foten i Reddit, andra i Flashback och, inte sällan, tredje i klaveret. Föddes in i branschen som redaktör för hemsidan Lista.se, har jobbat på Sveriges Radio och var med och startade upp Ajour. Älskar den goda historien - att både lyssna på och berätta den. Det här är hans onsdagskolumn.
I det senaste, och för säsongen sista, avsnittet av internetprogrammet P3 Browser avslöjade jag min största yrkeshemlighet. Den stavas The Daily Dot och är en webbaseradnyhetstidning som handlar om – vågar du gissa? - internet.
Jag följer deras nyhetsrapportering slaviskt. Daily Dotkallar sig för en ”Internets lokaltidning”, och beskriver sina nyheter somhärrörande från ”de virtuella gathörn, torg och bakgator som tillsammans utgörnätets värld”. Metaforen må framstå som en aning töntig, men poängen Daily Dotvill ha fram är att de tar nätet på allvar. Saker som händer där händer påriktigt.
Enligt den årliga undersökningen ”Internet och svenskarna 2012”, som presenteras av .SE, använder 40% av de svenska tvååringarnainternet. Det känns nästan löjligt att behöva påminna om det, men nätet är defacto ett lika viktigt inslag i mångas vardag som el och rinnande vatten. Somligasprofessionella identiteter bygger totalt på ett fungerande nät, andra harsociala liv som helt och hållet utspelar sig där.
Våra förehavande på Facebook,Twitter och Google – men också på mindre självklara mötesplatser som 4chanoch IRC-chattar – påverkar dagligen människors liv. Det finns inga skäl attinte ta det på allvar. Eller?
I förra veckan fick jag en komplimang på Twitter. Någon sadeatt det jag gjorde var viktigt och behövdes, och jag blev överlycklig ochslickade i mig av smickret - som jag alltid gör. Strax därefter fyllde docknågon annan i med ett hånskratt, och ifrågasatte om mitt arbete ens var värtatt tänka två gånger på. ”Jag tycker inte Reddit och Twitter är journalistik”,sa hon och ekot av hundratals andra nonchalanta avfärdanden jag hört på samma temaringde i mina öron. Det står klart att så fort man lämnar sin trygga bubbla avmedhåll råder ingen konsensus om att nätnyheter också spelar roll.
Och visst, mycket är navelskådande. Mycket äricke-händelser, mycket är lögn och mycket annat är förbannad dikt. I mina ögonär emellertid den fysiska världens händelser ofta av samma skrot och korn.Melodifestivalen, till exempel. Den sysselsätter miljontals människor, någrasom anställda, några som drömmare och massor av andra som åskådare.
Men alltdet är är en tävling i musik, ett genomorganiserat och in i minsta detaljregisserat urmänskligt vrål av självförverkligande. Jag har svårt att se denprincipiella skillnaden mellan den och nätkändisen Rebecca Blacks hatadesuccélåt Friday. Den har setts 41 miljoner gånger. Antalet parodier ochspinoff-filmer är oräkneliga. Den har spelats i radio och dansats till påfester. Enligt fjärilseffekten måste den fan i mig dessutom ha ordnat framnågra arbetstillfällen någonstans.
Det händer så fruktansvärt mycket på internet bortomkvällstidningarnas klickmonster, men det är en värld som många är blinda för iSverige. Människor föds, lever, arbetar och dör. Konstnärliga idéer utövas,självförverkligande projekt initieras och omöjliga drömmar genomförs. Hot,brott och trakasserier frodas.
I den serie intervjuer jag gjort medFlashback-användare de senaste månaderna återkommer en åsikt gång efter annan:att forumet, i all sitt hat, sin kärlek, sin galenskap och sitt vardagsliv,inte är något annat än ett tvärsnitt av det svenska folket. Vi rasar ofta överilldåd som gjorts på internet och vill förbjuda deras förekomster där, men jagtror det är dags att inse att det är vår spegelbild vi slåss mot.
Insikten som ligger till grund för Daily Dots existensär att nätet inte längre går att separera från det mänskliga livet, för vi ärsnart lika mycket av båda delar. Med samma logik som en papperstidning har enkulturdel vill jag kunna utgöra en internetdel av Nyheter24, och berätta detsom sällan annars berättas. Jag kräver inte att alla ska läsa eller ens bry sigett dyft om det jag skriver, men jag börjar tröttna på att rättfärdiga att jagsjälv vill göra det.
Det finns en hel värld där ute, jag lovar. Det är som ettisberg, av vilken dina Facebook-vänner och deras bloggar inte ens utgör mer änen snöboll balanserandes på toppen. Inte ens jag, som inte gör annat än att söka historier från webben,har kommit ner längre än som bäst vattenytan.
Jag ser fram mot att undermånga långa år berätta om människoöden som inte ens den galnastemanusförfattaren kunde skapa, och jag tror du skulle fascineras om du villeläsa. Vill du inte så slipper du, förstås. Men i en tid då vi lär oss användasmartphones innan vi ens får förtroendet att gå ensamma hem från skolan kännsdet bara trångsynt att inte ta nätet för vad det är: en verklighet som, varesig du vill det eller ej, påverkar ditt liv.
Du behöver inte bry dig. Men är det så jävla konstigt att jag gör det?
