Quetzala: Är jag en feminist?

Jag är 28 år gammal. Det betyder alltså att snart är jag 30 år. I kvinnoår är det nästan 120 år, och mitt liv kommer vara förmodligen vara över snart. Det är fruktansvärt, jag hatar varenda minut av det och jag har befunnit mig i en djup kris sedan jag var 25. 

Den här förfärliga identitetskrisen har gjort att jag har glömt bort det mesta. Tappat fotfästet, glömt vad jag en gång trodde på och tyckte var viktigt. Kan inte ens minnas senast jag tyckte att något var värt att kriga för. Jag vet inte längre om jag har bra självförtroende, jag vet inte om självkänsla är något att satsa på (självkänsla verkar mest vara något för frireligiösa, överviktiga och entreprenörer va?), jag har glömt bort om jag är feminist eller inte, jag distanserar mig från det mesta, jag tycker att saker och ting är mindre självklart.

Jag är team Katrin Zytomierska i Sats-debaclet (ja, lite klantigt framfört var det väl men hon har en poäng), jag tycker att Chris Brown kan komma hit och spela om han känner för det, jag kallas för misogyn på Twitter och "jävla idiot" på min blogg och jag tycker inte att det måste finnas något särskilt budskap eller ställningstagande om vi skulle prata om, säg, filmen "Call Girl". 

Med bulletpointsen ovan i färskt minne tänkte jag att det kanske var dags för en intervention av mig själv. Tänk så har man hunnit bli genomrutten, iskall och elak den senaste tiden och folk har kanske bara glömt att berätta det för mig? Jag tänkte att jag först och främst skulle ta i tu med feministbiten. Jag messade lite kompisar och frågade "hej det är Q, är jag feminist?". 

Svaren varierade. En politisk korrekt punkarkille jag känner tyckte att jag var som Valerie Solanas (googlade direkt). Killen jag är dödskär i svarade bara "Du? Nopp", Bianca gick så långt och kallade mig för en "feministisk manifestation" (lite väl) och Zeke kanske har mycket att göra för han skrev bara pyttekort "Ja på ditt sätt". Mamma sa bara "ja".

Visst var väl svaren okej, men inte tillräckligt matiga? Ja hörni, allt måste man tydligen göra själv. Till och med leva sitt eget liv och revidera sina egna åsikter.Eftersom jag rökt bort mitt minne så gick jag tillbaka i arkivet för att se var jag stod i den här frågan för ett år sedan. Jag hittade en dagboksanteckning, den är väl något år gammal. Innan jag började läsa så tänkte jag – vad ska jag ta mig till om allt har förändrats?* 

– Är du feminist?, frågade han.

Klockan var väl närmare 03.00 på natten. Jag vaknade av hans fråga och jag låg naken i sängen och ute snöade det utav bara fan. Han hade träningsbrallor och keps bakochfram. En cigg bakom örat. Bar överkropp. Ett halvfull flaska rödvin i ena handen, en tänd cigg i andra. Han stod vid sängens fotända och tittade ner på mig och upprepade frågan.

– Är du feminist?

Jag satte mig upp. Kunde fan inte tro att det var sant? Att detta hände mig? Att en kille väcker en mitt i jävla natten för att fråga om man är feminist?!

– Svara. Är du det?

Han var otålig. Såg ut som det kliade i hela hans kropp av nyfikenhet. Han cirklade lite i rummet, drack ur vinflaskan, bytte låt på datorn.

– Ja men, det är väl klart jag är, svarade jag.

–  Men vad betyder det för dig? Han satte sig vid mina fötter.

– Vad det är för mig? Hm.

Jag var alldeles för trött för att tänka. Smakade typ rödvin och sperma i hela hjärnan. Ville max knulla igen. Typ ligga på rygg som en död sill. Inte sitta och diskutera mitt i natten. Men okej.

– Tänker du prata eller?

– Jo, vadå, det är klart att jag är feminist. Självklart. För mig betyder det att man inte låter sig hindras av något himla kön. Att man tänker hur fritt och hur långt man vill, utan att vara rädd för att falla in i några mallar, oavsett om man är kille eller tjej. Att man vågar bryta alla regler om det är nödvändigt. Ja, det handlar om människor i första hand. Människor och mod. Att man kan ställa sig upp och säga ifrån när någon är fel ute, oavsett om personen har fitta eller kuk. Och så är jag så löjligt trött på det här daltandet och inkvoterandet och skiten. Det står mig upp i halsen. På kvinnor och män som kommer lipande och drar upp feministkortet så fort de känner sig kränkta eller hånade eller vilken känsla det är som råkar vara inne just nu.

Jag var alldeles matt och muntorr nu. Han nickade men sa inget mer.

– Och jag är trött på människor som utgår från att man är ett offer bara för att man är kvinna. Jag är trött på att en massa idioter förväntar sig saker bara för att jag är kvinna. Jag är dödstrött på det och jag vill inte ge dom ett skit. Gud, jag blir arg bara jag tänker på det!

– Du är vacker när du är arg.

*Ingenting hade förändrats.