Hästar finns inte - men symboliserar vår samtid

De senaste veckorna har vi kunnat se en rörelse baseradpå rädsla, förakt och djup övertygelse om den egna ofelbarheten växa bortomalla proportioner. Dess drivkraft är den låga statusen, dess styrka följaktligen möjlighetenatt kunna dela ut sparkar underifrån. Med kommentarer som ”en röst påregeringen är en röst på lögner”, ”skrämmande med alla officiella lögner frånregeringen” och ”vart är Sverige på väg?” visar rörelsens gräsrotsaktivistersitt stöd, och sin övertygelse om saken.

Gruppen jag pratar om är naturligtvis ”Hästar finns inte”,det Facebook-fenomen som på kort tid nått till över 100 000 fans. Men om dutrodde att det var det krisdrabbade och samtidigt med stormsteg växande partietSverigedemokraterna som åsyftades klandrar jag dig inte. Deras resor harvarit till förväxling likartade på sistone. Deras helt orimliga verkliga jag har exponeratsöverallt. Men mot alla odds, och trots belackarnas ivriga kritik, har de bara fåttfler och fler sympatisörer. Facebook-sidan ”Hästar finns inte” tar i sin ideologiska inriktning till vara på ett fenomen som uppenbarligen uppstått förra året. Redan i maj 2011valde till exempel (den nu avsomnade) sidan "Förlåt, vad sa du? Jag tänkte på hästar." att inte ta ställning i frågan. På grund av organisk tillväxt, ivrigmediebevakning - inte minst på denna sida - och jordbruksministerns otippadeinhopp i debatten har "Hästar finns inte" dock vuxit till att bli frågans främstarepresentant. 

På ett sätt är populariteten enkel att förklara. Memer som snel hest, uppstånden från Flabba.nu 2004, det outgrundliga Twitter-kontot @horse_ebooks och de hästmasker som använts i allt från Youtube-filmer till Google maps har hjälpt till att göra hästen till ett internetdjur av nästan samma rang som katten och hunden. Den går att applicera varhelst man vill, och bär på en egen betydelse. Det är allt som behövs för att slå igenom. Men det finns också, tror jag, en associationskraft i den samtidigt pågående SD-krisen. Riksdagspolitiker som beväpnar sig med järnrör är lika overkligt som hästar som är frukter, och att deras parti får mer stöd är lika ologiskt som att dessa hästfrukter i själva verket inte finns.

Även i retoriken finns som sagt beröringspunkter. "(Regeringen) kan ju ljuga om exakt vad som helst! Vi vill ha ut sanningen till folket" skriver "Hästar finns inte" i en statusuppdatering och "Vi måste hålla fast vid sanningen om att häst är en frukt som inte finns så att inte allting kollapsar totalt" i en annan. En ljugande överhet har i denna verklighetsbeskrivning drivit dessa modiga sanningssägare till desperationens rand, och enligt dem stundar en snar undergång om inte övergripande åtgärder vidtas - snabbt. Vad undergången, denna totala kollaps, ska bestå i och varför den kommer utlösas av just de anledningar de själva pekar ut beskrivs inte närmare. Det kommer bara hända och så är det med det. Med andra ord, inte helt olikt det SD som absolut inte är rasister men absolut vill slippa invandrare.

Kanske är "Hästar finns inte" symptomatiskt för ett förvirrat folk som förfäktat en förförisk skrämselretorik i två år nu. Kanske ligger dess popularitet i den förlösande möjligheten att med öppen famn äntligen få motta samma retorik utan att bli rasist på kuppen. Att äntligen få tillåtelse att bara insupa, rulla sig i och gå till storms för de så lockande enkla förklaringarna. Rättshaveri är trots allt ideologins motsvarighet till att börja knarka: En semester från verkligheten.

Så kan man resonera. Men så läser jag följande citat i Flashback-tråden om hästförnekarna: "Barajag som innerligen hoppas att facebookgruppen är en liten känga mot påståendetatt det inte finns raser bland människor?” Aj då. Det är ofta lätt att glömma hur väl symbolik fungerar som ett tveeggat svärd, men i den anonyma flashbackarens enkla mening ligger all påminnelse som behövs. Hästarna kan naturligtvis lika väl användas som allegori över hur Sverigedemokraterna i år efter år envist fortsatt hävda sin sanning, ständigt mötts av etablissemangets hånflin, och nu äntligen upplever sin storhetstid. Eller för den delen som spegling av en samtid där journalistik kan vara så enkelt som att debattera något, vad som helst. Evolution, lika löner, aborträtt och hästar - allt går uppenbarligen nuförtiden att ifrågasätta och diskutera.

Kanske är "Hästar finns inte" slutligen helt enkelt en symbol över vår samtid. Som idioter slår vi alla vårahuvuden i väggar, alla väggar vi kommer åt. Dummare och dummare saker dyker uppöverallt, växer, och vi kan inget göra åt saken. Vi förvandlas alla långsamt till arga kommentatorer, som i desperation fortsätter vråla ”Vakna!” till en ignorant omvärld, helt utan resultat. Om man ska trodemokratin och samtiden är hästar en frukt som inte finns, det ämnet värt att diskutera och SD ett parti som ska sitta iriksdagen, och den som har något emot det är en lika gnällig som hjärntvättad lögnare. Alla turas vi om att ställa samma fråga: Vart är Sverige på väg?