Nyheter24

tis 2 sep 2014

TIPSA OSS!

Mediesveriges fnittrigast bevarade hemlighet

Publicerad 2013-01-09 14:37
  • BILD 1 av 1
    Foto: Nyheter24 bakjour, Jack Werner, ajour

    Jack Werner i rånarluvan han fick från Bakjour.

De har gäckat svensk media i över ett år. Nu är vi kanske nära att få reda på mer om Bakjour. Jack Werner berättar historien bakom satirbloggen.

Häromdagen fick jag ett brev. Det kom från en anonym blogg som skrivit om mig hundratals gånger, och innehöll en röd rånarluva. Med i brevet låg också en USB-sticka, med en filmsnutt inkluderad där bloggens upphovsmän uppträdde maskerade.

Klockrent ”anmäl till polisen, införskaffa ett sexpack pepparspray och göm dig i källaren tills undsättning kommer”-läge, tänker du? Nej, inte den här gången. Brevet kom nämligen från Bakjour.

Vem eller vilka som ligger bakom den spetsfundiga satirbloggen Bakjour kan betraktas som den svenska mediala ankdammens mest fnittrigt välbevarade hemlighet. Inte för att spekulationerna har saknats – det finns till och med en hemsida där alla som dementerar att de har med Bakjour att göra kan skriva upp sig. Jag står med, men har ändå flera gånger fått finurliga blinkningar och antydningar i samtal om bloggen med branschkollegor. ”Erkänn, det är du som är Bakjour”.

Det är jag inte. Ändå tror jag mig ha varit tämligen viktig för dess födsel och framväxt. Vår gemensamma historia började den 15 oktober 2011, då jag tillsammans med fem andra vänner och kollegor startade nyhetsbloggen Ajour. Vår idé var att experimentera med svensk webbjournalistik, min passion var då som nu att berätta om en del internet som sällan skildras, och vårt anslag var uppmärksamhetskrävande och majestätiskt. När väl Ajour presenterades, efter veckor av uppbyggda förväntningar, blev många besvikna. "Var det allt? Bara en blogg?"

Jag är för närvarande inte aktiv i själva redaktionsarbetet, men jag tror Ajour fyller en viktig roll i mediesverige. Vi har många besök även under våra lugnare veckor, och berättar regelbundet historier som sprider sig långt såväl medialt som läsarmässigt. Jag är stolt över Ajour och mina kompetenta kollegor. Såhär i efterhand kan jag dock medge att vår idé var större än vårt genomförande. Utan insikt i tankegångarna och diskussionerna bakom – och hur skulle man få det? – kunde vi tolkas som ett bombatiskt och självbelåtet luftslott.

När Bakjours första inlägg dök upp en knapp månad senare, och tydligt deklarerade att de avsåg parodiera oss, borde det alltså inte varit någon överraskning. Överraskade blev vi dock. ”Man vet att man blivit stor när folk gör parodisajter”, twittrade en av oss kort därefter. Precis som den debatt som följde på lanseringen av Ajour blev satiren ett närmast chockartat tecken på att vi nått ett genomslag ingen hade förväntat sig. Allra minst jag, som dessförinnan fört en tystlåten tillvaro på olika bloggar med något frilansknäck däremellan. Plötsligt fanns det en plats där saker jag skrivit sågs som viktiga nog att parodieras.

Bakjour kom, såg och segrade. Jag har i dag lättare att medge hur imponerande deras tonträffar och formuleringar var än då de skrevs, eftersom själva föremålet för ett skämt sällan uppskattar humorn lika mycket som de skrattande. De som var kritiska mot Ajour hade fått sin egen lokaltidning, och Bakjours inlägg spreds vilt. Irriterat noterade jag hur deras tweets delades in i mitt eget flöde – som att se att någon skrivit ”tönt” i ens egen hallspegel. Ett tag försökte jag helt enkelt blunda för den stundtals lite för vassa satiren.

Men så verkade Bakjour tröttna på att, i en bransch fylld av självtillräcklighet, ägna sig åt ett enda offer. Andra namn började dyka upp i blogginläggen, journalister, tyckare, mediachefer och twittrare om vartannat. Långsamt började min aversion släppa, och jag kunde börja överge mitt påtvingade leende varje gång någon tog upp Bakjour i samtal till förmån för ett ärligare dito. När måltavlan breddades från bara oss tillät min självbevarelsedrift även mig att se hur briljanta Bakjour ofta var.

De gled in i vardagen. Då och då omnämndes jag i en bisats, och det kändes helt okej. Ett flin, ett igenkännande leende. Jag vill också, i ett försök att bortse från min egen inblandning, tro att Bakjour blev roligare när hela Sverige blev deras inspirationsmaterial. Det verkar åtminstone som att det lockade fler läsare. För i slutet av 2012 började de hinta om att det kommande året bjöd på satirkvartettens första äventyr utanför internet.

Vänta nu, kvartett? Ja, Bakjour utgörs av fyra personer. Åtminstone om man ska tro den film jag fick medskickad i brevet jag nämnde inledningsvis. Ett brev jag ivrigt hade väntat på sedan Bakjour hemlighetsfullt hintat om det på Twitter:

Som om postsystemet självt rubbades av hur fullkomligt och totalt Bakjour förkastar dess gammelmodiga existens tog leveransen av brevet ovanligt lång tid, närmare en vecka. Men till slut ramlade det in. Tillsammans med USB-minnet fick jag en röd rånarluva med en ituskuren hashtagg som mun, samma luva som jag göms av i bilden ovan. Och så filmen, såklart.

Att de fyra personerna som här figurerar faktiskt också är samma personer som startat och drivit Bakjour är inte självklart. Det hade tvärtom inte varit satirbloggens verkliga upphovsmän helt olikt att leja fyra personer att agera i deras ställe. Men givet att det faktiskt är Bakjours maskerade skribenter vi ser här så är det nog det närmsta vi någonsin kommit dem. Frågan är om vi vill komma närmare? Ett mysterium är alltid som bäst precis innan det avslöjats. Bakjour har gäckat oss i över ett år, och frågan är om de inte gör det bäst dolda av sin anonymitet. Nå, det är nog strunt samma vad jag tycker. På fredag kommer något jag inte känner till hända.

Samtidigt som de skickade brevet informerade Bakjour mig nämligen också via privat meddelande på Twitter om dess innehåll. ”Exklusivt material om @bakjour. Du kan använda det på det sätt du själv önskar, t o m 11/1. Därefter är det allmän egendom.” När jag så scannade av QR-koden som visades upp i filmens början, och skrev in webbadressen från dess slut, länkade båda tjänsterna mig till samma sida: http://bakjour.tumblr.com/. En Tumblr-blogg med en remixad version av Alf Robertssons dikt "Mitt land" på. 

Allt detta ståhej och hemlighetsmakeri bara för en enkel bloggs skull? Var det allt? Bara en blogg?

Det hann jag tänka. Sedan kom jag på mig själv. 


KOMMENTARER