"Jag kände mig som en mindre värd unge"

Till att börja med: Jag har aldrig i mitt liv betraktat mig som fattig och jag tror få andra skulle göra det heller. Men det senaste dygnets diskussion om barnfattigdom fick mig att fundera. Hur kände jag när jag var liten?

Min mamma jobbade i detaljhandeln och pappa var lastbilschaufför. Vi bodde i en hyreslägenhet söder om Stockholm och när jag var fyra-fem år jobbade mamma några nätter extra i månaden för att allt skulle gå runt. Det var en trygg miljö, jag hade Oboy och ostmackor att komma hem till på eftermiddagarna men några större utsvävningar blev det aldrig.

Jag hade flera kompisar i klassen på låg- och mellanstadiet men minns vissa bättre än andra. Mest minns jag de som hade de senaste tevespelen, största villan och vars föräldrar bjöd på den godaste middagen. De jag oftast ville hänga hos.

Jag vet att jag antagligen möttes av mer kärlek hemma än vad de gjorde, men jag kommer ändå ihåg hur deras hem fick mig att känna mig mindre lyckligt lottad. Mindre värd. Det kanske var därför jag nästan grät när jag fick ett Nintendo 64 (som då redan var gammalt för mina klasskompisar) i julklapp några år senare.

Barnfattigdom i Sverige innebär inte att ungar sitter på gatan och svälter, något som vissa teveprogram också försökt bevisa(?). Det handlar om skillnader. Om klyftor. Upplevelsen av att de flesta andra har det bättre är tillräckligt för att ett barn inte ska må bra.

Jag tror också att de är som känsligast för ekonomiska och sociala skillnader. Aldrig märks dessa så tydligt som hos barn och unga. Och är det några som jämför sig med andra, och ser ner på sig själva, så är det barn. Det inser jag när jag själv blickar tillbaka.

De allra, allra flesta i vårt land är givetvis lyckligt lottade jämfört med barn i många andra länder. Man jag kan svära på att det fanns klasskompisar till mig i skolan som hade gett vad som helst för de där ostmackorna med Oboy.