11 juli, 1995, Srebrenica – när muslimhatet fick ett ansikte

Detta var exakt vad som hände i juli 1995 och blev det som vi i dag kallar för det värsta massmordet i Europa sedan andra världskriget. Jag talar om folkmordet i Srebrenica, i Bosnien, där mer än 8 000 muslimer mördades av bosnienserbiska soldater under ledning av befälhavaren och nationalisten Ratko Mladic som vilseledde människor med ett: "Var inte rädda, ingen kommer att göra er något".

Tanken var att skapa ett etniskt homogent område genom att fördriva och utplåna alla muslimer. Det spelade inte någon större roll om du var troende, praktiserande eller om du helt enkelt sket i religionen. Muslimhatet lyste igenom oavsett, något som Mladic också förtydligade: "Bosnjakerna är inte människor – de är muslimer".

FN:s säkerhetsråd utnämnde Srebrenica till en safe area, ett skyddat område, där det inte fick förekomma några strider då det befann sig en stor grupp civila människor där. Trots detta lyckades inte de nederländska styrkorna stoppa bosnienserbernas framfart – eller så ville de inte stoppa.

Under de stekheta dagarna i juli -95 sågs de i stället fira med Mladic och hans män, detta efter att 8 000 män och pojkar precis hade mördats på de mest brutala sätt ni kan föreställa er.

Mladic åtalades och var efterlyst för bland annat folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser innan han till slut greps av serbisk polis under 2011. Alltså tog det Serbien mer än 15 år (femton!) att utlämna denna terrorist och detta skedde i ungefär samma veva som diskussionen om ett EU-medlemskap började blossa upp. 

Ett av kraven, för att Serbien ens skulle kunna påbörja förhandla om ett EU-medlemskap, var att de utlämnade alla krigsförbrytare. Tillfällighet att Mladic utlämnades då? Knappast. 

Uppgifter styrker att serbisk militär skyddade och gömde Mladic i Belgrad i många år. Efter att det hade blivit klart att Mladic skulle överlämnas till Haag-tribunalen samlades flera tusen nationalister till hans ära och demonstrerade våldsamt i många städer i Serbien och Bosnien (– där han har stöd av bosnienserberna). Med andra ord blev medlemskapet i EU, på sikt, mer värt för Serbien än en mördare och därför kunde han nu utlämnas.

Och här sitter vi och påminns årligen om 11 juli och om det som hände i Srebrenica. Om FN som lovade men vek sig för en tyrann. Om EU:s dåvarande så kallade "balkanmedlare", Carl Bildts likgiltiga inställning och agerande till folkmordet i Srebrenica och i övriga Bosnien. Om Bildt som efter överlämningen av Mladic gratulerade Serbien med att de "bör välkomnas in i den europeiska familjens famn redan imorgon!" Om de eviga massgravarna, som inte verkar ha ett stopp – allt detta medan Srebrenica ekar tomt.

Vi får inte glömma det som hände. För alla de unga pojkar som dödades med skott i ryggen och de män som utsattes för tortyr i koncentrationslägren. De, vars kroppar fortfarande grävs upp i massgravar, och de som ännu inte har kunnat identifieras eller hittas.

Snälla låt oss påminnas om alla de mödrar, kvinnor och systrar i Bosnien som lever utan sina män, söner och bröder. För många av oss är det bara en dag om året – för de i Srebrenica är det ett öppet sår dag ut och dag in.

Det här rör alla som lät det ske medan omvärlden satt ner, tittade på och sedan bytte kanal.

Magda Omerspahic