"Jag orkar inte avvika mer från normen"

Natten till söndag är jag på väg hem efter en rolig fest. Jag stannar till för att köpa något att äta. Klockan är fyra på morgonen, jag är väldigt trött och lite småfull. Precis som vanligt när jag är så trött, fryser jag. För att hålla mig varm har jag på mig både kappa och uppdragen luva.

Väl påburgarhaket för nattens mat möts jag av en medelålders svensk man.Han tittar på mig och säger "Sådär mycket kan du ju intefrysa, du förstår väl att det är sommar här i Sverige?" Detlåter oskyldigt men hans sätt att lägga till "i Sverige"ger mig en konstig känsla. En känsla av att mannen vill lära mignågot om landet jag lever i, ungefär som när jag fått höra att"i Sverige står man faktiskt i kö", eller "det därär ett beteende som inte passar sig i Sverige". En känsla avatt han utgår från att jag inte kan något om Sverige.

I helgen misshandlades en gravidkvinna på grund av sin slöja. I söndags uppmanades alla medsystrar– religiösa som icke-religiösa – att ta på sig slöja undermåndagen som en solidaritetshandling. Oerhört många följdeuppmaningen. Det så kallade hijabuppropet omnämndes inte bara isvensk media, utan också i internationell press. Följden blev attjustitieminister Beatrice Ask bjöd in initiativtagarna till möteför att diskutera hatbrotten mot muslimer.

Initiativet är väldigt bra ochresultatet fantastiskt. Oerhört många kvinnor slöt upp bakomuppropet, vilket har satt press på politiken. Tyvärr var inte jagen av dem som deltog. Jag orkade inte.

Tillsägelsen om vad som gäller iSverige, är bara en av anledningarna. Det må vara fegt, men med ettutseende som redan avviker från normen, orkar jag inte lägga tillännu en del i mitt yttre som drar till sig ytterligare obekvämhet.Det säger något om läget i Sverige.

Att jag inte orkar vara med i ensolidaritetsaktion med rädsla för att hamna ännu lite mer utanför,är ett tecken på hur icke-tillåtande Sverige är mot den somavviker från normen. Det är också ett tecken på hur viktigtveckans hijabupprop är.