"SD är Sveriges svar på Tea Party-rörelsen"

Nästa år är det valår. Ett så kallat supervalår, till och med. När det är valår brukar det vara oerhört populärt att påpeka hur svensk politik ofta, med en fördröjning, följer amerikansk politik.

Det är mycket troligt att det stämmer, vilket i sådana fall tyder på att vi inom de närmsta åren kommer att få se Sverigedemokraterna ytterligare utöka sitt stöd, och i slutänden också nå en politisk maktposition.

Varför? För att de är Sveriges motsvarighet till den amerikanska Tea Party-rörelsen. Visst finns det en hel del som skiljer de olika grupperna åt, men likheterna är slående. Att ingen av grupperna är speciellt förtjust i invandrare behöver knappast nämnas, det är snarare underförstått. Men det finns betydligt mer, så klart.

De tycker inte att miljöpolitik är något som man behöver bry sig särskilt mycket om, till exempel.

Men det är egentligen inte de politiska likheterna som är grejen, för de är i själva verket inte så stora. Det är mer hur de båda fungerar som rörelser.

Man befinner sig i båda fallen långt ute på högerkanten och hävdar gärna att alla andra är "vänster", framförallt etablerad media och andra partier oavsett egentlig politisk hemvist.

Tycker man inte som grupperna gör så är man per definition en förrädare.

Något som, liksom alla deras andra frågor, är något som lyfts fram genom deras egna nyhetsförmedling i "alternativa" medier. "Alternativa" medier som ofta har svårt att klara sig igenom en opartisk granskning. Men det spelar ingen större roll eftersom att många håller sig just till dessa.

Att låta sina företrädare säga saker som för utomstående ofta förefaller ogenomtänkt eller dumt är inte heller några problem, för skandaler verkar inte alls fastna på samma sätt som för andra politiker.

Om inte annat kan man ju alltid skylla på att tidigare nämnda vänstermedia bara är ute efter att förstöra för ens egna goda syften om några dumheter skulle hänga sig kvar.

Dessutom är man, antagligen mer än några andra, duktiga på att få sina sympatisörer att synas och höras, inte minst i sociala medier. Och ofta att framstå som fler än vad man i själva verket är.

Sympatisörer som ofta är mer radikala än vad rörelsernas respektive ledare är, eller i alla fall vill ge sken av att vara.

Men man är också växande rörelser, och växande rörelser får också mer politisk makt, om inte annat för att de befintliga krafterna tvingas anpassa sig. Det har redan hänt i USA, det kan mycket väl komma att hända i Sverige.

Det är inte ett speciellt trevligt scenario.

Men det är ett väldigt troligt sådant.