"En givmild Ola ska inte behövas i Sverige 2013"

Berättelsen om den givmilde Ola Sevandersson är på allas läppar. Med all rätta. 

Historien om hur han ser ett Facebookinlägg från mamman Therese Göterheim som försöker samla ihop pengar till en rullstol åt hennes 16-årige son Zaccarias, och omedelbart tar beslutet att själv stå för hela summan, är fantastisk.

Det är en liten berättelse som ökar hoppet om mänskligheten och som fyller läsaren med beundran för Ola.

Kommentarsspåren vid Nyheter24:s artikel och på Facebook fylls också med beröm. Beröm som Ola helt klart är förtjänt av.

Men det finns andra som uppenbarligen inte gör sig förtjänta av samma beröm. 

Ska verkligen en mamma tvingas starta insamlingar för att hennes son ska få rätt typ av rullstol?

Självklart inte.

Men det är uppenbarligen så det funkar i dag. Vi har alla sett dem, inte bara i fallet med Zaccarias.

Människor som tvingas lita på andras välvilja, förvånande ofta via just Facebook, för att få den vård som de behöver.

Men alla hittar inte en Ola. Alla har inte samma tur.

För det är vad det hela handlar om.

Tur. Bara ren tur.

Jag vet inte, men i mitt idealsamhälle ska man inte tvingas lita till turen för att få en ny rullstol. Det borde vara alla våras ansvar att se till att så inte är fallet.

Samhället måste ta sitt ansvar.

En givmild Ola ska inte behövas.

I det här fallet slutade det, som bekant, lyckligt. Under dagen har Zaccarias varit och provat sin nya rullstol.

Frågan är bara hur många andra som aldrig får den chansen?