"Ringer mamma och berättar hur glad jag är för att hon överlevde"

"Jag har cancer". Det var ett sådant tillfälle man bara ser på film, som jag hade kunnat musiksätta riktigt bra om jag bara hade fått chansen. Att kastas in i ett overkligt scenario där det förväntas av dig att du ska acceptera och behandla detta som ditt eget liv är svårt. 

Hela oktober köper vi rosa band, tittar på galor och ringer in massa pengar. Sen kommer november och vi gör samma sak men då är det prostatans blåa färg och moderna mustascher som gäller. 

Media pratar ofta om cancer, med de som är sjuka, har varit det eller med de som mist någon i sjukdomen som inte verkar bli mätt på offer. Det finns forum på internet där du anonymt kan skriva ut precis vad du känner och om du har tur hittar du någon som sitter framför en dator långt bort någonstans och svarar.

Cancer är någonting som vi lyfter, bryr oss om och med ett leende på läpparna skänker pengar till. 

För det är lätt att genom en teveruta, radiostudio eller tidning berätta om eller ta del av vad cancer gör för att vända upp och ner på inte bara det fysiska utan för det mesta exakt precis allt i livet. Men att sitta öga mot öga över en lunch är kanske inte är lika lätt.

"Hon får säkert alltid frågor om hur hon mår ändå, jag vill inte verka tjatig!", "Vill han prata om sin cancer? Nä, det vill han nog inte och skulle det vara så tar han nog upp det själv."

Kvällen innan, av din systers mans jobbarkompis, har du fått veta att hon drabbats av cancer. Så när du kommer fram och ser att hon som under hela högskoletiden hade så vackert hår nu enbart har en sjal på huvudet sticker nervositeten till igen: 

"Hur sjutton ska jag nu bemöta det här?" En fråga som är näst intill omöjlig att besvara.

Inte ens jag vet vad som är rätt eller fel men jag vet att vi måste börja prata om cancer. Särskilt vi som inte har det. Vi måste våga fråga kollegan som varit på kontroll hur det känns att vänta på beskedet, det får inte vara tabu att fråga någon under middagen vilken del av kroppen det är som har drabbats och det är inte förbjudet att fråga klasskompisen vars mamma har drabbats av bröstcancer hur läget är. Jag kan nästan lova dig att det inte kommer urarta i någon form av dramatiskt trauma för någon av er.

Vifår inte glömma att cancer inte bara händer i strålkastarljusetutan att det finns i verkligheten. Min mamma klarade sin fajt motdöden och hon är den starkaste människan jag känner. I dagska jag ringa till min mamma och berätta för henne hur otroligttacksam jag är för att hon finns i mitt liv. Och jag ska prata medhenne utan att smyga runt ordet cancer.