Eric Rosén: "Pridetåget lika viktigt som någonsin"
KRÖNIKA. Det rör mer än schlager, kitsch och babsanskt spex.
På måndagen inleddes Stockholm Pride igen. En vecka fylld av en hel del usel musik, överdrivet högljudda garv och en rätt utmattande överdos kitsch. En annan del av traditionen är att en massa hetereosexuella medelålders män, och några enstaka sura tanter, gnäller över att Pride alls finns. Eller så hävdar de att det inte längre behövs.
Så sent som för en månad sedan kallade en av världens folkrikaste nationer – Indien - homosexualitet för en sjukdom via sin hälsominister. I Malaysia skickades 66 skolpojkar som pekats ut som ”omanliga” på läger för att träna bort eventuella homosexuella tendenser. I USA har det först i år blivit tillåtet att vara öppet homosexuell inom det militära. När FN:s människorättsråd röstade om en resolution som konstaterade att alla människor ska ha lika rätt oavsett sexuell läggning röstade visserligen 23 länder för och resolutionen antogs. Men 19 röstade emot och tre länder avstod från att rösta. I Uganda har homosexuella hängts ut i tidningen med uppmaning om att de ska mördas och en lag om dödsstraff på homosexualitet kan fortfarande komma att genomföras. Flera länder hävdar att homosexualitet alls inte existerar och har stränga straff för sexuella handlingar mellan personer av samma kön. Runt om i Europa slås Pridetåg ner av motdemonstranter och ibland också av polis.
Kampen är således inte i närheten av över. HBTQ-världen må ha vunnit många och väldigt viktiga segrar men det är fortfarande en internationellt sett extremt utsatt och förföljd grupp. Prideveckan är därmed lika viktig som någonsin och handlar i grunden om allt annat än schlager och Peter Jöback-låtar. Det handlar om mänskliga rättigheter och mänskliga friheter och om en kamp mot ett förtryck som varierar i kraft och uttryck men som finns kvar i såväl Sverige som andra länder. Vi har i dagsläget två riksdagspartier med många öppet homofientliga medlemmar och ibland riksdagsledamoter. Mycket finns kvar att göra.
Att manifestera på det sätt som Pride gör är inte bara att stå upp för sin egen sexualitet eller att toka till det och vara lite skönt babsansk en eftermiddag i augusti. Det rör något betydligt större och fungerar som en viktig internationell solidaritetshandling lika mycket som det är en plats för unga homon från landet att komma till och sluta skämmas på.
