Eric Rosén: "Idéer som tagna ur Reinfeldts gamla bok"

Vi är tillbaka i Fredrik Reinfeldts bok om ”Det sovande folket”. Det är snart 20 år sedan boken kom ut och Fredrik Reinfeldt har själv tagit avstånd ifrån en hel del av det han skrev. Och det får man respektera. Jag har själv sagt direkt idiotiska saker så sent som i förra veckan.

Men det ser lite ut att finns en cirkelrörelse inom partiet. Tankarna återvänder.

1993 skrev Reinfeldt i sin bok: ”Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt.” och föreslog att förutom en grundtrygghet där människor inte svälter ska ”inga standardkrav skattefinansieras.”

2004 var det annat ljud i skällan när Reinfeldt tog till orda på DN Debatt: ”Den svenska modellen med en stor skattefinansierad välfärdssektor och omfattande trygghetssystem har bidragit till att öka tryggheten för många människor och till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor.”

Men nu hör vi moderaten Edward Unsgaard, före detta pressekreterare hos Reinfeldt och känd för att ha uttalat sig kontroversiellt om bajstorkande invandrarföretagare, testa en ny, men också mycket gammal, tanke om äldrevården på SvD Brännpunkt:

”Grundtryggheten ska finnas kvar, men systemet måste anpassas till de äldres önskningar och fria val och de äldre måste ses som den ekonomiska resurs de faktiskt är.”

I klartext betyder det att ingen ska svälta - men att den som har råd ska kunna köpa vad han eller hon behöver - och att äldrevården och pensionärerna ska marknadifieras och bli ett konsumentlandskap som andra.

Unsgaard betonar att han inte vill ha ojämlikhet utan olikhet och skriver ”Människor måste också ges möjlighet att betala själva för att få extra tjänster och extra innehåll”. Som om möjligheten att köpa saker och tjänster inte fanns redan i dag för de som har gott om pengar. Nej - vad tankarna syftar till är förstås att den gemensamma och solidariska finansieringen ska bli mindre – precis som den blivit i resten av samhället.

Frågan är hur väljarna reagerar. Det är vi, min generation, som tar konsekvenserna av de beslut regeringen grunnar på nu. Och vi måste fråga oss om vi vill ha det Sverige Fredrik Reinfeldt pläderar för i Det sovande folket. Blir reaktionerna starka lär Unsgaards bok bli blott en parentes i debatten – Moderaterna är knappast först med att dra tillbaka impopulära och konstiga förslag och idéer, de socialdemokratiska regeringarna gjorde exakt likadant när det begav sig.

Men om alla folk inte säger något alls – utan nickar och bara tänker att ”ja, det blir väl bra om farmor kan bestämma själv” - då blir tanken omsatt i handling och den förkastade 1993-visionen appliceras på modern tid.

Frågan är om statministern ens själv har något emot ett sovande folk nu när det är han som sitter i beslutsfattarposition.