Eric Rosén: "Vi måste sluta lita på folkvalda"

Jag har aldrig varit särskilt kritisk mot riksdagsledamöternas löner, politikernas arvoden eller statsrådens ersättningar. Visst, de kanske tjänar väldigt mycket pengar och många gånger inte gör skäl för pengarna men å den andra sidan kan hyfsade löner skapa ett relativt oberoende. Något som stärker upp förtroendet för politikerna tillsammans med det faktum att de såklart ska vilja värna sitt oberoende alldeles oavsett.

Lena Ek (C) är miljöminister och - tills det uppdagades och blev omskrivet – vice ordförande i en lobbyorganisation på exakt det område där hon är statsråd. Det är förstås totalt oförenligt. Det är i princip diskvalificerande. Som statsråd och tidigare mycket välarvoderad ledamot i Europaparlamentet har hon bra betalt och ska ge fullständigt tusan i att sätta sig i en sån situation. Hennes trovärdighet i energifrågan är numera noll. Så är det och det är upprörande.

Vad som är minst lika upprörande och som går utanför en enskild skandal eller tvivelaktighet är att det inte finns någon egentlig koll på detta i Sverige. Man bara litar på att allt är i sin ordning oavsett hur många indikationer vi får på att så inte är fallet. En lista för just statsråd finns men redovisar de inte på egen hand sina förehavanden och uppdrag är det ingen annan än förhoppningsvis då och då journalister som kollar upp detta.

Partibidragen är hemliga, mångmiljardärer i moderata partistyrelsen gör vinster på hundratals miljoner på den lagstiftning partiet driver igenom och dessutom – till råga på allt – har vi alltså statsråd som sitter i lobbyorganisationer på just det område där de ansvarar för politiken.

Det är farsartat, larvigt och det är inte ens så att det går att få några helt säkra svar från regeringskansliet på om andra statsråd – eller för den delen partiledare inom oppositionen, politiska talespersoner inom oppositionen och andra – har liknande besvärande kopplingar. Från regeringskansliets och riksdagens håll låter man snarare överraskad över att frågan ställs när vi når dem.

Tilltron till myndigheter och auktoriteter är stor i Sverige, större än i de flesta delarna av världen. Det är väl bra. Men tilltron har också lett till att folkvalda inte ens själva längre tror att deras kopplingar kan vara komprometterande eller att det de ägnar sig åt kan vara en typ av korruption. Vi har skapat ett system med liten förståelse, över hela den politiska skalan, för hur fel det faktiskt är att sitta på två stolar och företräda intressen som påverkar ens förtroendeuppdrag.

Vi måste nog faktiskt ställa hårdare krav och ha mindre förtroende för våra folkvalda än så.