Alex Bengtsson: "Jag har tröttnat på alarmismen"
KRÖNIKA. Nyheter24:s Alex Bengtsson om en debatt som missar att intoleransen inte går att enbart applicera på höger eller vänster.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
Den senaste debatten om främlingsfientliga partiers framgångar i Europa tyder på oviljan att erkänna intoleransen som ett samhällsproblem i stället för att marginalisera den till en fråga på den klassiska höger-vänsterskalan.
Under snart 40 års tid har partier som bygger hela eller delar av sin världsbild på intoleranta, främlingsfientliga och ibland rentav rasbiologiska föreställningar vunnit framgångar i valen i flertalet europeiska länder.
Partierna har hetat olika och uppträtt olika. En del har från början endast riktat sin vrede mot socialdemokratiska skattefinansierade välfärdssamhällen men sedan lagt till främlingsfientlighet och hat riktat mot minoritetsgrupper. Andra har likt Sverigedemokraterna haft sina rötter i de övervintrande högerextrema sällskap som slickade såren under ett par decennier efter Andra världskrigets slut. Parallellt och ibland i symbios med de sistnämnda partiernas framväxt har mer våldsamma gaturörelser vuxit fram och fått fäste. Detta har skett i cykler över hela Europa.
Det är inte heller ett nytt eller för den delen stundande fenomen att andra partier anpassat sin retorik till de intoleranta partierna. Oavsett om det har varit en strategi eller inte så har de intolerantas primalskriksretorik om ”massinvandring” och allt vad heter bitvis hörsammats av ”etablerade” partier. Situationen har alltså varit problematisk i decennier.
Och än värre; den har resulterat i ett helvete för alla de enskilda individer som har drabbats.
Därför är det fascinerande att det återigen, jag vet inte för vilken gång i ordningen, nu pågår en slags uppvaknandets debatt kring ”den växande främlingsfientligheten”. Den här vändan började med att Maria Sveland hade läst Magnus Lintons bok ”De hatade – om radikalhögerns uppvaknande” och skrev en text på DN Kultur i vilken hon svingade vilt och fick till kopplingen: Bengt Ohlsson - Timbro - SVT - Marcus Birro - Pär Ström - Karl Ove Knausgård - Anders Behring Breivik – Hitler.
Artikeln hyllades av de som ville använda den som slagträ mot politiska motståndare och hatades av de som kände sig träffade. Och för, återigen så vet jag inte vilken gång i ordningen, så blev frågan om främlingsfientlighet och rasism enbart en höger-vänster-fråga. Än en gång marginaliserades de intoleranta idéerna som endast ett symtom på en viss förd politik och inte som ett samhällsproblem i sig.
Om man ska tala om symtom tror jag att debatten är ett symtom på flera olika saker. För det första är den ett symtom på föreställningen om att de intoleranta idéerna liksom dog ut efter Andra världskrigets slut. Därför har exempelvis oerhört många som debatterar frågan så vansinnigt svårt att greppa att antisemitismen inte bytts ut mot antimuslimska idéer. Faktum är att båda dessa hatläror florerar samtidigt och att antisemitismen fortfarande har ett fäste i ”folkdjupet”. Precis som antiziganismen.
Det ser vi inte bara i valresultat. Vi ser det också i hatbrottsstatistiken.
För det andra tror jag det handlar om att antirasismen i många hänseenden endast har varit motståndare och på så vis är det lätt att bli alarmistisk. Antirasism borde ju rimligtvis också handla om att vara för något.
Ett samhälle där vi tillåts vara de vi är. Befriade från dogmer om homogenitet och likriktning.
