"En lekanordning eller ett modernt konstverk?"

Utanför min lägenhet har vi en finstandardlekpark med gungor, sandlåda och rutschkana. En bit härifrånhar vi en över nejderna känd lekpark som kallas ”Ankdammen”,eftersom där finns ankor och gäss som man naturligtvis inte fårmata. Även där fanns en rutschkana men den har de nu tagit bort ochersatt med en lekanordning som i det närmsta borde få kallas förett modernt konstverk, för det är vad det är, ett moderntkonstverk och inget annat. 

Föräldrar kommer dit och stirrar pålekanordningen och undrar vad det är. Den är clean och spartanskmed inslag av vad barnen kallar ”en stol”. I stället för attanvända denna klätterställning, eller vad det nu är, hängerungarna i ett gäng äppelträd som står en bit ifrån. Om de nufår. Äppelträden står ju utanför staketet. Ankdammen är medandra ord egentligen helt värdelös – när det regnar finns detinget skydd och när solen steker finns heller inget skydd. Baramassa sand. Ändå vallfärdar föräldrar hit från hela stan ochdet är en träffpunkt som många använder för att hänga, drickajuice, äta skorpor och gunga barnen i plastgungor medan kråkorhopar sig runt picknicken med hungriga och glödande djurögon.Enormt många timmar av föräldraledighet spenderas i denna lekpark.

Lekparker är en elefant i rummet somvi föräldrar inte pratar om. Det är inte för att vi inte vågareller för att det skulle vara tabu, utan det är för att vi haravtrubbats och blivit sinnesförlamade under den tid vi spenderattill att ge fart på gungor och hjälpa ungar att åka rutschkanatills vi drabbats av skolios. Många föräldrar känner att det ärnågot som är fel, något som är förbannat tråkigt och enformigt,men utan att kunna sätta fingret på vad. Kanske är det på grundav att många är uppväxta på samma sätt, kanske är det sandensom har blåst upp och grumlat deras blick. Hur som så tror mångaatt det är barnledigheten som är tråkig. Och då längtar detillbaka till sitt ”kreativa arbete” och sätter barnen på dagisi förtid. Tro fan det. Tro fan.

Jag vet att ni föräldrar vet vad jagpratar om. Jag vet att ni har stått där i halvpissigt regn och fåttsand enda in till skinnet. Jag vet. Men vad barn vill ha äregentligen inte moderna och ergonomiskt utformade konstverk. Vad barnvill ha är lite buskar, nåt träd, och några pinnar. Kanske enträstock. Jag har många gånger funderat på varför man inte görså. Är man rädd att fyllon kommer att tycka att det är förtrevligt där, och därefter bosätta sig bakom trästocken? Är manrädd att människor kommer att samlas och ha ”parksex”? Vad detän är så förstör bristen på pinnar, kottar och gråstensinnesfriden i vårt samhälle och gör allas vår vardag tristareoch sandigare, till ingen nytta. Sätt en rutschkana i Sahara, ochdet är fortfarande Sahara, liksom. Det måste finnas ett bättresätt.