"Det måste finnas ett bättre sätt". Sonja Abrahamsson skriver om konstnärliga lekparker och varför ungarna i stället bara vill ha ett träd och några pinnar. 2012-07-31 13:37

Utanför min lägenhet har vi en fin standardlekpark med gungor, sandlåda och rutschkana. En bit härifrån har vi en över nejderna känd lekpark som kallas ”Ankdammen”, eftersom där finns ankor och gäss som man naturligtvis inte får mata. Även där fanns en rutschkana men den har de nu tagit bort och ersatt med en lekanordning som i det närmsta borde få kallas för ett modernt konstverk, för det är vad det är, ett modernt konstverk och inget annat. 

Föräldrar kommer dit och stirrar på lekanordningen och undrar vad det är. Den är clean och spartansk med inslag av vad barnen kallar ”en stol”. I stället för att använda denna klätterställning, eller vad det nu är, hänger ungarna i ett gäng äppelträd som står en bit ifrån. Om de nu får. Äppelträden står ju utanför staketet. Ankdammen är med andra ord egentligen helt värdelös – när det regnar finns det inget skydd och när solen steker finns heller inget skydd. Bara massa sand. Ändå vallfärdar föräldrar hit från hela stan och det är en träffpunkt som många använder för att hänga, dricka juice, äta skorpor och gunga barnen i plastgungor medan kråkor hopar sig runt picknicken med hungriga och glödande djurögon. Enormt många timmar av föräldraledighet spenderas i denna lekpark.

Lekparker är en elefant i rummet som vi föräldrar inte pratar om. Det är inte för att vi inte vågar eller för att det skulle vara tabu, utan det är för att vi har avtrubbats och blivit sinnesförlamade under den tid vi spenderat till att ge fart på gungor och hjälpa ungar att åka rutschkana tills vi drabbats av skolios. Många föräldrar känner att det är något som är fel, något som är förbannat tråkigt och enformigt, men utan att kunna sätta fingret på vad. Kanske är det på grund av att många är uppväxta på samma sätt, kanske är det sanden som har blåst upp och grumlat deras blick. Hur som så tror många att det är barnledigheten som är tråkig. Och då längtar de tillbaka till sitt ”kreativa arbete” och sätter barnen på dagis i förtid. Tro fan det. Tro fan.

Jag vet att ni föräldrar vet vad jag pratar om. Jag vet att ni har stått där i halvpissigt regn och fått sand enda in till skinnet. Jag vet. Men vad barn vill ha är egentligen inte moderna och ergonomiskt utformade konstverk. Vad barn vill ha är lite buskar, nåt träd, och några pinnar. Kanske en trästock. Jag har många gånger funderat på varför man inte gör så. Är man rädd att fyllon kommer att tycka att det är för trevligt där, och därefter bosätta sig bakom trästocken? Är man rädd att människor kommer att samlas och ha ”parksex”? Vad det än är så förstör bristen på pinnar, kottar och gråsten sinnesfriden i vårt samhälle och gör allas vår vardag tristare och sandigare, till ingen nytta. Sätt en rutschkana i Sahara, och det är fortfarande Sahara, liksom. Det måste finnas ett bättre sätt.