När var senaste gången vi var en medmänniska i Sverige? Varför går vi bara förbi om vi ser att någon är ledsen eller gjort sig illa? 2012-11-29 08:43

För några veckor sedan skrev jag om hur jag ramlade på trottoarkanten, knäna blödde och ingen som passerade hjälpte till eller knappt tittade ens – medvetet. Nu hände det igen, fast mot någon som verkligen inte förtjänade det.

En äldre man vill köpa en tågbiljett för att åka till Uppsala. Han har inget kort så han frågar andra resenärer om de kan betala och att de får kontanter i handen. Folk ignorerar honom medvetet. Ingen hjälper. Ingen tittar på honom ens. Ni vet känslan när man vet att folk går förbi och låtsas som om ingenting? Eller när folk blir misstänksamma mot människor som frågar efter hjälp? (vi själva har slutat fråga efter hjälp för att det känns obehagligt av just denna anledning) Eller när folk bara bryr sig om sin egen tid, ork och bara sitt egna liv?

Du gamla du fria.

Jag betalar för mannen trots att jag har bråttom. Vi delar resväg. Han berättar om hur folk inte tittar på honom som människa. Han blir ledsen. Jag berättar att jag ska tala inför 600 ungdomar i två städer denna dag för att folk ska titta på honom som en fantastisk människa. Och att jag är bäst på vad jag gör. Han blir glad. Och ja, han såg ut som mig.

Fan ta Sverige, tänkte jag rejält för en stund.

Fan ta traditionellt svenskt beteende, mer specifikt.

Slutsats: Besviken på sitt land.

Alla har upplevt detta. Antingen hos andra men troligtvis hos sig själv. Vi ser folk tjafsa eller bråka på stan och vi går bara förbi. Vi ser någon göra illa sig och vi går bara förbi. Vi ser någon som ser vilse ut och vi går bara förbi. Vi ser någon som är ledsen och vi går bara förbi. Vi ser någon som är hemlös och vi går bara förbi. Vi ser någon som helt enkelt behöver hjälp av olika anledningar och av någon anledning går – vi – bara – förbi.

När var senaste gången vi var en medmänniska i Sverige?

Vi har blivit väldigt bra på att koppla bort vårt ansvar från en svensk till en annan svensk. Vi frånsäger oss vårt ansvar gentemot varandra. Alla får klara sig själv. Alla ska hålla sig för sig själva. Svenska kulturen har fastställt att människans passivitet är grundbeteendet mot varandra. Ansvaret försvinner eftersom vi litar på att samhällets struktur ska bära allt ansvar, trots att det är vi som är strukturen. Det värsta är att vi blir fascinerade över människor som tar tag i situationen och faktiskt hjälper till. Jag blir ännu mer fascinerad över svenskars chock över att man är hjälpsam. När jag ser chocken fattar jag att något inte stämmer. Vi har indoktrinerat varandra att koppla bort varandra. Det gör att vi frånsäger oss något som kallas medmänsklighet.

Du gamla du fria.

Vi har blivit så bra på det att de flesta av oss som klagar på svenskarnas beteende – inte ens själva bryter vårt egna mönster i verkligheten. Vi kallar oss Twitter-eliten, tyckare och superskribenter à la Swedish House Media.

En sak är ganska komisk (läs tragisk). Vi dömer människor som beter sig dåligt utan problem, utan att tänka till, på direkten. Vi har lätt för att kritisera människor för deras brister. Däremot dömer vi inte vår egen passivitet. När en person på vår sida hamnar i en orättvis argumentation låter vi oss förbli tysta i stället för att försvara och så vidare. Vi låtsas som ingenting och har en massa ursäkter. Martin Luther King sa det för längesedan och vi sprider hans citat på Facebook med stolthet – men knappast lever vi efter det:

"Den stora tragedin är inte de onda människors brutalitet utan de goda människornas tystnad."

Svenskar gillar att reagera när stora hemska saker händer, men inte under vardagen. Problemet med detta är att det är just små saker som formar ett samhälle. Som bäst satsar vi några enkronor på distanserade barnbyar, blir fadder till ett barn, sms:ar in pengar på välgörenhetsgalor under stora händelser. Men vi är passiva under vardagen och bryr oss inte om varandra. Samma problematik gäller egentligen också vardagsrasismen och diskrimineringen. Vi ser förbi det mesta eftersom vi själva har det bra och bekvämt. Vi har lätt att distansera oss eftersom vi inte upplever verkligheten som drabbade gör. Vi kommer inte ens nära med vårt trygga liv som vi har fått gratis. Notera ordet gratis. Livet som svenskarna fått har varit väldigt gratis.

Bara Sverigedemokraterna får oss att vakna.

Dags att ändra på normen. Det handlar inte om civilkurage. Det handlar om att vara en medmänniska och att vakna. Helt ärligt. Vad fan gör vi här om vi bara ska vara självständiga, ta eget ansvar och sköta vårt egna? Vad fan gör vi, Sverige? Helt ärligt. Varför förtjänar vi att leva? För Sverige i tiden, brorsan. Det var inte det här beteendet som syftades när citatet ristades in på våra enkronor.

Jag utmanar dig som läser detta. Är du en medmänniska, helt ärligt? I ditt liv, är du en sådan som bara går förbi? Och helt ärligt – varför?