En kolumn kan handla om precis vad som helst. Det här är Gabriella Lahti och hennes kolumn vecka 2. måndag 7/1 10:54

I går när jag satt på tunnelbanan fick jag en sådan där hostattack jag fick ungefär vid samma tidpunkt förra året. Det kallas för slutskedet av en förkylning. En sådan där när det bara inte går att sluta hosta och ögonen rinner. Ja, det är en jobbig hostattack. Av någon skum anledning händer detta alltid när jag sitter på antingen tunnelbana, buss eller i en biosalong, aldrig annars. Kan det vara någonting psykiskt?

Normalt sätt orkar jag inte bry mig om människor som glor. Exempelvis barn som tittar på mig mellan säterna i flygplanet, totalignorerar jag. Jag orkar inte svara på deras "heeeeeej" och jag orkar inte tänka på att föräldrarna inte säger åt dem när de börjar illvråla (men det är en helt annan historia och jag vill inte få allför många hotbrev av förbannade småbarnsmorsor så jag slutar där). 

På gatan orkar jag inte säga "vad glor du på" när vissa låter blicken vila lite väl länge, utan jag kör det gamla vanliga men effektiva svaret och glor tillbaka länge och psykopatiskt tills de flackar och skyndar vidare.  

Och när jag är ute och springer och möter andra joggare tittar jag inte på dem - men jag vet att de tittar på mig. Jag vet detta för när jag satte igång med mina rutter blev jag förvånad hur andra joggare synade mig uppifrån och ner under de få sekunder de hade chansen innan vi passerade varandra. Då funderade jag på om jag sprang snett med ena foten, hade ett konstigt uttryck i mitt ansikte eller fel kläder på mig? Jag har fortfarande inte svaret på detta och jag orkar inte fundera vidare på det.

Det jag vill komma till är att när jag får mina hostattacker - bryr jag mig. I går gick jag av tunnelbanan fem stationer för tidigt och promenerade istället, för jag brydde mig så mycket. Att sitta och hosta och gråta är illa bara det, men det värsta är nog alla som glor. Vad är grejen med att glo på någon som har en hostattack? På riktigt, har inte alla i den här världen haft en hostattack någon gång? Kanske är planen att glo ut mig - så de slipper vara i närheten av en person som sitter och hostar. 

Men det känns inte som det handlar om själva hostan, oavsett om den är psykisk eller slutskedet på en förkylning. Det känns som personer änrligen ser en anledning att låta ögonen vila på någonting som händer annat än den skitdåliga reklamen som är uppsatt på väggarna eller de grådaskiga gatorna eller de länsade köttfärshyllorna på Hemköp en söndag (så, nu fick jag det sagt också). För när jag tänker efter glor folk som mest när det är vintertid i Sverige. När allt är lite gråare, kallare och tristare. Då är händelsen i form av en person som hostar på tunnelbanan, någonting som väcker uppmärksamhet, någonting att glo på. Tragiskt. 

Men då undrar jag följande, alla ni som glor: Vad gör ni med barnen som tittar på er mellan säterna i flygplanet? Säger ni "heeeeeej" tillbaka?