"Jag skulle aldrig sätta fingrarna i halsen"
"Jag är 27 år och skitsnygg. Dessutom är jag väldigt smart och reflekterande. Ändå kan jag inte sluta ställa mig på den där jävla vågen nästan dagligen", skriver Ylimaz Seher och reflekterar över skönhetsideal, jämförelse och ätstörningar.
Är ansvarig för Public Affairs på fackförbundet Unionen.
Följ Seher Yilmaz på twitter här.
I tunnelbanan ser jag stora reklamaffischer med nästintill nakna kvinnor med halvöppen mun. De ska få mig att vilja köpa. Istället står jag och funderar på hur mycket större jag är än tjejerna på bilderna. Att springa till närmaste butik, klä av mig framför stora speglar i konstigt ljus och prova underkläder är det sista de får mig att vilja göra.
När jag pratar med min partner om det sjuka i hur jag jämför mig med alla kvinnor i reklam jag ser, är han först förvånad. Sedan säger han att jag ju typ ser ut som dem. Jag uppskattar hans svar, men någonstans tror jag ändå inte riktigt på honom. De sjuka kroppsidealen har etsat sig fast i mitt huvud och jag kan inte bli av med dem. Jag är smart, men uppenbarligen inte klok nog att inte bli påverkad av alla störda skönhetsideal.
Jag har inga ätstörningar. Jag älskar mat. Men ibland kan jag ändå drabbas av skuldkänslor när jag ätit onyttigt i stora mängder. Det skulle dock aldrig någonsin få mig att sluta äta. Jag skulle heller aldrig sätta fingrarna i halsen. Jag förstår att jag har tur och att alla inte är lika ”lyckligt lottade” som jag. I en avhandling från Uppsala Universitet som gjordes år 2010 uppgav var femte sjuåring som intervjuades att de ville bli smalare. En del av flickorna i elvaårsåldern hade redan börjat banta. Bland flickor på gymnasiet var det fyra av tio som bantade. Helt sjuka siffror.
Idag fyller jag 27 år. En av de saker jag önskar mig för mitt 27e år i livet är något så litet men så svårt som att sluta ställa mig på den där vågen. Men med tanke på de halvnakna kvinnorna med öppen mun som förföljer mig, känns sannolikheten för att min önskan ska slå in inte särskilt hög tyvärr.
