Hur 674 personer stal ett hästskämt

En sen eftermiddag förra veckan fiskade en ung kille iStockholm upp sin telefon ur fickan. En idé till en slagfärdig tweet, enträffande bild av samtiden, pockade på hans uppmärksamhet. Några snabba ochmjuka tryckningar på den känsliga skärmen senare var tanken omvandlat tillvirtuell verklighet. Föga anade han att han precis myntat bevingade ord – ochatt han själv skulle gå miste om i princip all berömmelse de skapade.

Ni ska alldeles strax få möta honom, men först en korthistorisk tillbakablick: ”Kom, ketchup, så går vi.” På detta underliga sättslutar en av den moderna världens äldsta vitser, den om tomaten som under enpromenad mosas av en bil. I den ursprungliga anglosaxiska versionen vilarpoängen i att den tomat som inte blivit överkörd ropar ”Come on, catch up” (kanläsas som ketchup), men efter dess översättning är skämtet snarare attgrönsaken transformerats. Detta skämt har cirkulerat i många decennier, som ettav många exempel på ordstäv som är lika inpräntade i vårt allmänna medvetandesom helt och hållet utan ursprung. Dess skapare kommer för alltid vara okända.

I dag kan vi faktiskt eftersöka upphovsmän. Det har tillexempel hänt på Twitter förut. I fjol skrev en Fredrik T Olsson några beska rader om SJ:s utkastning av en liten biljettlös flicka, och de visade sig träffa sårätt att de färdades ända in i media. Men då tillskrevs de miljöpartisten JakopDalunde, som förklarade sig med att han ”hittat citatet på Facebook.” Trots att stöld av retweets (=dyrbara internetpoäng som ingen konstigt nog ännulyckats omsätta i reella värden) är kraftigt stigmatiserat på Twitterfortsätter det hända på detta sätt – senast med dokusåpedeltagaren Nemo Hedén ihuvudrollen.Men när ord får vingar, när en idé stjäls tillräckligt många gånger för attuppfattas som gratis, då rämnar alla barriärer. Och det var det som hände medbörjan i den där sena eftermiddagen förra veckan.

Klockan 16.57 tisdagen den 19 februari skrev twittrarenRobin följande:

2012: Hästar fanns inte. 2013: Hästar finnslite överallt.

— robin (@robinhoodi) 19februari 2013

Följarna fick sig ett skratt, och betalade Robin med över200 retweets. Men uppenbarligen var skämtet inte finslipat nog. Kanske var detde överflödiga orden i dess andra sats, kanske var det att han inte nog underströkhur ofta förekommande hästar är i dag, kanske var det ren slump - men någotgjorde att spridningen saktade av. Sex hela dagar gick. Sedan slog twittrarenRickard till:

2012: Hästar finns inte.2013: HÄSTAR FINNS IALLT.

— ☜ Rickard (@borickard) 25februari 2013

Och som det gick hem. Rickard kunde vid tiotiden på kvällenräkna ihop till 4 000 retweets, en ohygglig mängd även för svenska twittraremed tiotusentals följare. Själv har han bara snäppet över 400. Faktum är atthans one-hit-wonderskap är tydligt även på hans andra tweets – det han skrivitstrax före och efter succétweeten har gått praktiskt taget helt obemärkt förbipubliken. Likheten med Robins ursprungliga skämt har han förklarat som en”omedveten ripoff”.

En sökning visar att bara halvannan timme efter Rickardstweet började andra kopiera den rakt av – i hundratal. Strax efter började detdyka upp hos bloggare, med den någorlunda populära Linn Olsson i spetsen.När Facebook-sidan "The typical svensken", en tonåringarnas skämtsida med över100 000 likes, publicerade skämtet i nästan exakt samma form som Rickard satte, kan man betrakta dess spridning som fulländad. Därefter har det manifesterats i skämtbilder och återpubliceringar över helasvenska nätet, och är nu allmängods - i skrivande stund har 674 personer skrivit det bara påTwitter.

Att twittraren Robin här pekas ut som skämtets sanna skapareär en fattig tröst. Ni som läser dessa ord förhåller er till skämtets nuvarandepublik som en hundradel, kanske ännu färre. Antagligen är denna sorts detaljernassamtidshistoria inte heller särskilt intressant för andra än de maniska nördartill vilka jag själv inräknas. Vi som tycker ordens spridning är fascinerande,som utan att gräva oss ner i vem som snott vad älskar hur en idé kan gå frånförlupet skämt i den egna kretsen till en allemansägd manifestation av samtidsandan. En utveckling som denna har aldrig tidigare kunnat beskrivas på sammaingående sätt, och bara det gör att mitt svar på frågan ”bör vi göra det?” blirett tveklöst ja.

Fredrik T Olssons skämt, det om SJ och den avkastadeflickan, hade nätt och jämnt glidit ur mitt minne helt när jag skulle skrivadetta. Samma sak lär gälla Robins skämt om hästarna och 2010-talet nästa år, ominte redan nästa månad. Förgängligheten i tidsbundna idéer är stor – och justdärför är dess framväxt så intressant.