"Vi behöver barnen för att se hur dumma vi är"
om hur barn på ett så klockrent sätt kan få oss att förstå hur fel vi egentligen har.
Barn är sådana utmärkta speglar för oss vuxna. I dem kan vi se hur fånigt vi beter oss.
I somras förlöjligades de män som gick ut och sa att det var först när de fick en dotter, som de verkligen blev feminister. Så fungerar inte feminismen sa en del tyckare, vilket givetvis bara var ren idioti. Men det är mycket sånt nu, feminismen och antirasismen bärs runt som en medalj på bröstet. ”Det är bara min ideologi!”, tjurar de. Som tonåringen som påstår att det bara är hen som älskar artisten ”på rätt sätt”.
För min del har min dotter definitivt öppnat mina ögon för orättvisan mellan könen. Barn är bra på sånt, att belysa vår vuxna enfald. I många andra avseenden också.
För några veckor sen står jag i en skoaffär i Stockholm. Eftersom min dotter är i åldern då vi försöker få henne att prova saker själv, skulle hon själv få fråga efter ett par skor i kassan. Hon ställer sig i kön, jag ställer mig en bit bort. När det blir hennes tur tittar kassörskan över henne och börjar expediera kvinnan bakom henne i kön. Jag tänker att det måste ha blivit något missförstånd så jag kliver fram: ”ursäkta, skulle min dotter bara kunna få ställa sin fråga?” Expediten rycker till: ”oj, ursäkta, jag förstod inte att hon skulle handla. Min kollega hjälper er alldeles strax.”
Jag backar undan. Hennes kollega dyker upp och frågar vem som är näst på tur. ”Det var nog jag!”, säger en kvinna i 50-årsåldern bakom min dotter och kliver fram. Då förlorar jag det, rusar fram, skriker åt kvinnan: ”men du stod ju precis här, du hörde vad jag sa och nu kommer du in och tränger dig före ändå! Vad är det för fel på dig?”
”Oj oj oj då, om du har så bråttom får du väl gå före då”, säger hon, som att hon gör oss en tjänst. ”Vi har inte bråttom, men du verkar ju uppenbarligen aldrig ha stått i en kö förut.”
Så till slut, med sin frustande pappa bredvid sig får min dotter ställa sin fråga. ”Har ni några flip-flops här?” Det visar sig att säsongen för flip-flops var över.
När vi går förbi kvinnan igen mumlar jag: ”jävla idiot” till henne. Men för högt, min dotter hörde och sa: ”man får inte svära pappa.” ”Nej, jag vet det lilla älskling. Pappa blev lite arg bara.” ”Dumt”, säger hon och går vidare i köpcentret.
Jag höll med henne, ”jävla idiot” var egentligen inte vad jag ville eller borde ha sagt till kvinnan. Jag borde ha sagt: ”Jag vet att de flesta av oss vuxna är egoistiska svin, men dölj för fan det för min dotter några år till.”
