Hjälp! Min ständiga jakt på klick kväver mig :(

Det här är ett erkännande och ett rop på hjälp. Hör du mig, Björn Häger? Kan du rädda mig?

Under snart två år har en mörk, vanställd ängel gått vid min sida. En ängel vars ansikte är till hälften söt katt, till hälften ett roligt meme. Hans väsande röst är ständigt närvarande; "skriv mer begripligt... lägg in en rolig bild...".

Jag är fullt medveten om att det finns ett egenvärde i att skriva och publicera tråkiga, långa texter med avancerade ord. Texter som ingen orkar läsa. Ändå hänfaller jag mig ofta - i min roll som debattchef - åt att släppa igenom texter som är alldeles för enkla och begripliga. Texter som ibland till och med är roliga.

Jag gör det inte för att jag är korkad. Tro inte det! Jag vet att lättförståeliga och roliga artiklar per automatik är dåliga. Jag vet att jag borde skämmas när jag publicerar en text som jag vet att många kommer att läsa. Men min mörka ängel lyckas ofta övertala mig att göra det ändå.

Det händer att jag möter andra som också har det där mörkret inom sig. Jag tycker mig kunna se det i ögonen på människor i vår bransch. Vi blir fler och fler.

Det händer att jag vaknar skrikandes mitt i natten. "Om jag inte är tråkig kommer ingen vilja lyssna på mig. Om jag är tråkig kommer ingen orka lyssna på mig". Jag vet att få läsare är en kvalitetsstämpel, men mörkret i mig stryker mitt ego och viskar "det är väl bra om ditt arbete blir uppskattat?".

Damn if I do - damn if I don't.

Ibland vinner jag mot mörkret och lyckas skriva texter som både är tråkiga och med onödigt svåra meningsbyggnader. Det blir mer och mer sällan, men det händer. Varje gång jag lyckas känner jag mig stolt, men stoltheten smutsas ner av viljan att bli läst och lyssnad på.

Om man inte syns, finns man då? Ofta slutar det med att jag gör en lista med en rubrik i stil med "7 saker alla kattägare känner igen". Vetskapen om att ens verk får väldigt många läsare är både berusande och beroendeframkallande.

I valet mellan att bli läst eller att vara tråkig väljer jag allt oftare det första.

Vi är fast i en klickonomin, och om vi inte lyckas bryta oss loss snart riskerar vi att förlora vår känsla av att vara viktigare och smartare än alla andra.

För mig är det nog redan för sent, men dela den här texten så kanske vi hinner rädda de som räddas kan.

Eller nej, dela inte den här texten! Jag måste... stå... emot!

Bildkälla: Giphy