Till tjejen i tunnelbanan: du är aldrig ensam

En fredagkväll vid midnatt var jag påväg hem från en vän där jag hade spenderat kvällen. Tryggheten från att ha suttit i en soffa med en person man älskar till att oroligt tänka vilken väg som är snabbast och tryggast att gå hem från tunnelbanan.

Dörrarna öppnas och jag går av vid min station. En tjej i min ålder står lite längre upp i rulltrappan. Vi går upp vid samma uppgång och svänger båda till vänster.

En lång backe väntar och jag ser henne titta bakåt ett flertal gånger för att försäkra sig om att ingen följer efter henne.

Hon stoppar ner handen i fickan, tar upp sina nycklar, placerar den vassaste nyckeln mellan pekfingret och långfingret samtidigt som hennes steg blir snabbare och snabbare.

Jag vet hur du känner. Jag vet hur rädd man är. Jag vet hur det känns att behöva stänga av sin favoritlåt på telefonen för att kunna höra om någon går bakom en. Jag vet hur det känns att behöva slå sin portkod det snabbaste man kan för att komma in genom porten och känna sig någorlunda trygg.

Och jag vill säga förlåt för allt det här. Förlåt för att du behöver känna så.

Förlåt för att du behöver placera dina nycklar mellan dina fingrar för att vara beredd på att kämpa emot. Förlåt för att du nästan fick springa hem från tunnelbanan.

Förlåt för att du på två sekunder kan gå från att känna dig som den tryggaste i hela världen till att behöva fasa för ditt liv.

Du är inte ensam om att känna och uppleva det här. Och jag är ledsen för det.

Du är inte ensam om att göra det du gjorde den där fredagsnatten. Jag gjorde exakt samma sak.

Så till dig, tjejen som gick framför mig hem från tunnelbanan. Jag förstår.