Jag läste min gamla dagbok och chocken var stor när allt kom tillbaka

Jag sitter på tåget tillbaks till hemstaden i Dalarna. Tåget vaggar mig till sömns och plötsligt ruskas jag om av min egen dröm. Jag väcks brutalt av min tonårsångest.

Men vem är egentligen superpepp på sina högstadieår?

När jag kliver in hos mamma och pappa hinner jag knappt hälsa utan springer klumpigt upp för trappen. Målet – mitt pojkrum. Gräver ett tag i garderoben. Vad är jag på jakt efter? Min dagbok.

Egentligen är dagbok ett lite för snällt ord. Det är tonårsångest dränkt i svart bläck klottrat i ett linjerat kollegieblock. Men lik förbannat så hittar jag den. "Simons tankar" står det lite sådär pretentiöst töntigt på framsidan. Snyggt är det inte. Lovar att ta bild på den nästa gång jag ser den.

Jag visste att det inte skulle vara en glad läsning, men att det skulle vara så förjävligt kunde jag inte ens gissa. Hur kunde jag låta mig bli behandlad så? Varför pratade jag aldrig med någon om all skit?

Meningar som "jag känner mig ensammast i universum", "min bästa vän har bestämt sig för att inte prata med mig just nu, men sånt händer väl" och "jag är inte värd mer ändå så".

Jag kan egentligen inte göra annat än att skratta till men det känns ändå som skit. Och då slår tanken mig att hur många som är 14 just nu tänker exakt samma sak. Som sitter och klottrar i ett fult kollegieblock om utanförskap och ångest och mobbning och hela baletten.

Kanske spelar de in ljudfiler på sin iPhone, kanske skriver de i ett dokument på datorn. Spelar ingen roll.

Vi måste prata om ungas välmående. Vi måste prata om utanförskap.

För alla kanske inte orkar uthärda ångesten.