"I Berlin kan man bli utskälld, men inte sedd över axeln"

I slutet av 2008 avgick Horace Engdahl som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Han skulle dra sig tillbaka. Kanske skriva en bok. Men en hel del tid skulle han spendera i Berlin där hans fru, Ebba Witt-Brattström, har en gästprofessur. I Berlin var tanken att han skulle sitta ”på kaféer och uttrycka sig skarpt”.

För Nyheter24 ger han nu sin bild av Berlin. Vart går en sån som Horace ut i Berlin? Vad är hans bästa tips?

Läs intervjun med Horace Engdahl om hans Berlin!

När var du första gången i Berlin och vad är det som gör staden speciell för dig?

– Det var i november 1981. Tillsammans med en kollega, Arne Melberg, höll jag på med förarbetet till två timslånga radioprogram om den tyske filosofen G.W.F. Hegel, med anledning av 150-årsminnet av hans död. Våra hustrur var även med på resan. För min del gick detta första besök i filosofins tecken.

– Arne och jag intervjuade tyska professorer om deras syn på Hegel och besökte hans grav på Dorotheenstädter Friedhof. Berlin var då en delad stad. Kyrkogården låg i Öst, där det allmänt sett härskade en dyster stämning. Det fanns nästan inga anständiga restauranger, och kvarteren i centrum närmast muren var tömda på folk. Vi återvände snarast till Västsidan. Där rådde på 80-talet ett bekymmerslöst liv, som fick sin prägel av det stora inslaget av kulturradikaler i stadens intellektuella liv.

– Teaterkonsten stod på topp. Peter Stein härskade på Schaubühne, och på Schillertheater kunde man se den oförglömliga Elisabeth Trissenaar som amazondrottning och styckmördare i  Kleists ”Penthesilea”.

– Vi upptäckte små ställen, numera försvunna, med innovativ vegetarisk matlagning för det stora antalet ”alternativa” i staden. Under vältaligt förkastande av det borgerliga samhället levde man livets glada dagar i det generöst subventionerade och stilfullt nerslitna kulturreservat som Västberlin den gången var.

Har du någon särskild upplevelse eller kul anekdot från staden?

– Det mest gripande jag upplevt var att besöka Kleists grav i skogen vid Kleiner Wannsee, där han sköt sig och sin väninnan en novemberdag 1811. Det är nog den ödsligaste plats jag någonsin sett.

– Det mest bisarra var att första gången besöka Ikea i Berlin. Det finns två av firmans varuhus i stan, belägna i Tempelhof och i Spandau. De är identiskt lika varandra och disponerade på exakt samma vis som motsvarande Ikeavaruhus i Sverige.

– Alla varor heter likadant som hemma. Ingenting har översatts. I restaurangen ber man inte om ”Fleischklößchen” utan om ”köttbullar”. Man kan köpa svenska barnböcker i tyska översättning, och utanför kassorna säljs knäckebröd, punsch och lingonsylt. Väggarna pryds av stora färgbilder från Bohuslän.

– Det är ett Sverige i miniatyr, och tyskarna älskar det. Som kund bemöts man med respektfullt intresse när man uttalar produkternas namn med korrekt intonation och därmed låter som de falska svenskarna i den tyska TV-serien ”Inga Lindström”. Det är den mest ogenerade kulturimperialism jag någonsin bevittnat, en sista rest av det svenska stormaktsväldet.

Vad gör du en ledig dag i Berlin?

– Jag går gärna på museum. Om det är något berlinarna kan, så är det att göra utställningar. Informationstexternas intelligens, urvalet av föremål, gestaltningen av utställningsrummet, allt ligger på en nivå som man sällan finner någon annanstans.

Vad skulle du säga är den stora skillnaden mellan Berlin som kulturstad 1910 och 2010?

– 1910 var Berlin världens vetenskapliga centrum och huvudstaden i en stormakt. De skarpa politiska motsättningarna gjorde kulturlivet dramatiskt. Modernismen befann sig i sitt genombrottsskede, och det som skrevs och målades och komponerades här skulle få ekon i hela Västerlandet. I dag ligger Berlin i periferin, även om det har blivit en viktig scen för ny konst tack vare sina talrika gallerier och goda arbetsmöjligheter för unga konstnärer. Men de nya trenderna utgår inte längre härifrån. Snarare är staden den perfekta platsen för att ta del av kulturarvet och att lära sig något om historien.

Vad anser du vara det som lockar många svenskar till Berlin?

– Gissningsvis det stora kulturutbudet plus den låga prisnivån – Berlin är bara hälften så dyrt som Stockholm. Dessutom kanske en särskild frihetskänsla som Berlin erbjuder genom sin enorma storlek och variation och genom sin avslappnade, informella stil, som beror på frånvaron av en tongivnade överklass. I Berlin kan man bli utskälld, men man blir inte sedd över axeln.

Hur tror du att Berlin har förändrats 10-15 år från och med nu?

– Inte mycket. Utvecklingen går långsamt. Det saknas pengar till stora investeringar. Staden är i realiteten bankrutt. Var sjätte invånare går på soc, det saknas en halv miljon människor för att fylla ut den befintliga bebyggelsen, men ingenting tyder på att dessa är på väg. Så man kommer nog att känna igen sig i Berlin år 2025.