Känn ingen sorg för Per-Robin

I onsdags var jag på årets upplaga av Rockbjörnen. Det är ju alltid trevligt att få gå på en fest som Aftonbladet varje år lyckas så bra med. Man känner sig allt speciell och utvald när man får stå och sippa på ett glas ljummet vitt vin ur en plastmugg ihop med Sean Banan. Livet leker.

Jag ska inte raljera utan erkänna att jag alltid trivts bra i kändisars sällskap. Detta år när Håkan Hellström precis som vanligt vann pris påmindes jag om något sjukt jag gjorde när jag var ungefär fjorton. Jag var nämligen besatt av Håkan Hellström vid denna tidpunkt och jag tittade på skivomslaget till debutplattan samtidigt som jag runkade tills jag fick skavsår, allt till falsksången och tonerna av ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

Detta var egentligen en parantes. När det spårade ur var efter att jag sett Håkan i en intervju hos ”Sen Kväll Med Luuk” där han berättade att hans mamma arbetar som psykolog. Som den smarta lilla kille jag var googlade jag bara ”psykolog” och ”Hellström” och hittade snabbt hans mamma. Nervös och med så mycket handsvett att jag trodde telefonen skulle glida ur greppet ringde jag så hans mamma. Hon svarade och jag frågade om Håkan var hemma. Det var han inte men jag hälsade att jag älskade honom och att han kunde ringa upp mig på mitt mobilnummer om han ville. Han ringde aldrig.

Man kan ju tro att jag skulle letat upp honom igår och berättat om mina ungdomskänslor för honom men jag vågade inte ens titta efter om han fanns på plats. Istället sippade jag ljummet vitt vin ur en plastmugg med Sean Banan.