Famn i famn upptäckte vi vad kärlek betyder. Att en person med kyssar, värme och vackra meningar som redskap kunde bidra till att man aldrig ville sluta sina ögon. Inte av rädslan för att han inte skulle finnas där när man vaknade, utan för att verkligheten var vackrare än alla de vackraste drömmar.

Han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken.

Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom.

Månader gick åt att förstå hur snabbt man kunde bli någons förgångna och leta de bitar han lämnade kvar av mig. Genom igenregnade ögon och en kropp som inte kändes som min egen blev det de tyngsta stegen jag tagit.

Jag hittade bitarna till slut med vänner och nya möten i min andra hand, men det betydde inte att jag var hel, inte alls. Bara för att man andas betyder inte det att man lever.

Min bästa vän blev min penna och min rosa anteckningsbok. Ibland fylldes jag av för mycket tankar och då flydde jag dit. Till min fina bok, under mitt täcke och skrev.

Det var lätt att skriva om det man saknade och det var svårt att sluta. Jag fick aldrig några svar, men jag hade ändå inte velat höra. Min anteckningsbok var ju lika tyst som honom. ”Jag älskade att älska honom, men jag hatade att jag älskade honom”.

Det var mitt i den meningen som tog mig en evighet att skriva som jag insåg min rädsla. Jag var rädd för att sluta älska honom. Nästan mer rädd än tiden då jag skulle börja våga älska honom.

Att börja älska handlar om att se en framtid med honom. Att sluta älska handlar om att vilja se en framtid utan honom. Mina tankar tog en vändning och istället för att blicka bakåt lutade jag mina ögon på framtiden. Jag tänkte tillbaka på våra sämre stunder, även fast jag inte tyckte att de fanns på riktigt.

Jag tänkte på någon jag tyckte var bättre, även fast jag egentligen inte tyckte det fanns någon. Jag var tvungen att gömma allt som bidrog till att jag saknade honom. Till slut blev han en person jag för en tid föraktade. Men jag visste att enda anledningen till att jag hatade honom nu, var för att jag älskade honom då.

Efter en tid slutade mina tårar rinna. För varför ska man gråta över sin så kallade kärlek, när din sanna kärlek vill ha dig för evigt?

För en tid var jag mer rädd för kärleken än någonsin. Men vet ni, jag läste någonstans att om någon gör ens hjärta trasigt, blir det dubbelt så stort när det blir helt igen. Att man sedan ska ha dubbelt så mycket kärlek att ge. Och vet ni, det är sant.

En krönika av Victoria Törnegren

http://nyheter24.se/modette/victoriatornegren/