Cimon Lundberg: Att se döden i vitögat
KRÖNIKA. "Här sitter jag själv som ett levande exempel i soffan och luktar snor, svett och kön. Det här är min chans att gå till botten med hur det är att vara sjuk, som man." Cimon har varit sjuk. Dödssjuk.
Cimon, 20, bor på Södermalm i Stockholm. Han är programledare, krönikör och gör samtidigt en hel massa annat. Han är åter tillsammans med sin stora kärlek Michaela Forni.
Givetvis har Cimon även en blogg där man kan följa honom på alla hans uppsåt och den kan du läsa HÄR.
Kära Kvällsbok
Jag sitter med veckad panna och försöker göra mitt yttersta för att krysta fram en bra text mitt i denna feberyra. Tittar mig omkring, inte nyfiket utan bekymrat och sakta. Tränger bort den sorgfulla sjukminen och försöker spana, som en spion.
Plötsligt händer det. Vad väntar jag på? Här sitter jag själv som ett levande exempel i soffan och luktar snor, svett och kön. Det här är min chans att gå till botten med hur det är att vara sjuk, som man.
Som den sjuka, stackars jävel jag är (och har varit de senaste fem dagarna, herregud) befinner jag mig ute hos min mor. Jag tänker inte känna skam för att erkänna, att här får jag kärlek, god mat, omsorg och all den uppmärksamhet jag kräver och behöver för att bli frisk igen.
Trodde jag.
– Du morsan! Att jag inte tänkte på det förut. Självklart skriver jag om hur kvinnor inte förstår sig på oss sjuka män? Hur det faktiskt är att vara sjuk, på riktigt. Förklarar varför vi blir extra känsliga? Utbrister jag nöjt.
– Ja alltså, du bestämmer själv innehåll. Du kan säkert få till det bra, men det är ju inte direkt någon nyhet hur ni beter er. Men det är ingen fara. Alla dina texter behöver inte vara någon sensation. Skriv det du, och så har du väl en avslappnad text, eller något. Men som sagt, inget nytt precis. Svarar kärringen, och fortsätter plocka.
Jag sitter i total chock. Jag kastar getögon på henne, men missar. Mentalt satt jag för bara tjugo sekunder sedan och "rörde om i grytan” till discomusik. Nu vill inte ens min egen mor älska mig, och har heller aldrig gjort vid sjukdom, utan påstår sig alltså ha ”synat bluffen” för länge sedan. Varför då? INGET är någonsin tillräckligt för kvinnan. Fruntimret, eller vad ni än känner för att kalla ”det”.
Jag vet inte, men. Nej alltså. Jo men ni. Vad säger ni om det här? Rensa avlopp på kilometervis med hår? Eller varför inte ta en titt på en använd tampong? Känner ni hur det blir varmare?
Ska vi kanske prata om varför chips och tv är mer tilltalande än en jävla Cosmopolitan med väninnorna? PMS? Förlåt, men vad FA-AN är egentligen PMS? Vet ni överhuvudtaget det själva? För att inte tala om mens. Jag ska väl kanske på förväg be om ursäkt ifall jag nu glömde ta upp något av era kvinnliga, ”oh” så naturliga behov.
Nej men oj. Blev det visst lite dålig stämning här nu? Medan männen biter på naglarna och håller för ögonen, kokar det hos er kvinnor? Detta kommer möjligtvis som en chock, men vi vet. Vi vet, vi bearbetar och vi nickar våra köttiga skallar i takt med kvinnans naturliga lagar. Jag tänkte göra det lättare för oss alla i fortsättningen.
Är jag sjuk, vare sig det gäller en stukad fot, snuva, 40 graders feber eller en simpel nysning så gäller följande lagar inom människans natur lika mycket i min värld som när era behov kommer i vägen för vardagen. Det ligger i våra gener.
Sjukdom för en man, är att se döden i vitögat. Sjukdom för oss, är att omedvetet backa i utvecklingen, bli yngre och sårbara. Vi behöver då omsorg. Precis som ni oftast behöver tamponger eller en karta Ipren.
Försök att komma ihåg det när vi ”passionerat” hjälper till att krysta ut din unge, efter nio månaders helvete.
/ Din Cimon
Minns ni den här?
