Kviborg: "Nu sätter vi punkt för sportåret 2011"
KRÖNIKA. Christopher Kviborg summerar året som gått och lyfter fram det som varit bra och det som varit genomvidrigt.
Här hittar ni en kort summering av allt det Christopher Kviborg kommer att skriva kring. Ingen går säker, sågningar kommer att levereras, men även några enstaka hyllningar när det passar.
Här finner ni Christopher Kviborg på twitter.
Årets sista krönika och den ska naturligtvis kritas ner av den summerande arten. Att lägga fokus på ämnet svensk fotboll känns minst lika givet.
Det blev ett ytterst märkligt år detta. En klar förbättring rent intresse- och publikmässigt kan vi tillskriva oss själva. Ett mästerskapsfritt år och det faktum att det inte var 27 minusgrader och snöstorm när serien började kan dock ha spelat in.
Jag blev imponerad av Helsingborgs säsong, inte bara på grund av titlarna. Laget tappade många duktiga spelare under sommaren men man levererade likväl en guldkantad fotboll. Att man dessutom gjorde det med en tränare som beskrivs som närmast ”osexig” i dessa sammanhang imponerar än mer.
Men ingen årskrönika utan att kasta en hel del skit, i detta fall fullt berättigat om undertecknad tillfrågas. Beslutsfattarna inom den svenska fotbollen lever i sin egna lilla värld, dessvärre. Det är lite som överbetalda politiker som yrar om hur de ”vet” hur den ensamma mamman i förorten har det.
Om svensk fotboll ska komma någonstans och om framförallt vår högsta serie ska komma någonstans, så måste man ge ”ståplatspubliken” jobbet att så uträtta. Hela debaclet med avbrutna matcher och den ständigt från höften skjutande disciplinnämnden har retat upp folk till den grad att det inte finns något förtroende kvar längre.
Missförstå mig rätt nu. Det ska naturligtvis finnas regler och man ska inte kunna bete sig hur som helst. Men dessa regler och efterföljande straff måste vara inom den rimliga arten. Vad är klubbarnas ansvar? Vad är samhällets? Vad är den enskilda individens?
Det gäller att hitta en balansgång här, svensk fotboll kan aldrig glömma bort att den enskilt största orsaken till att allsvenskan (på riktigt) inte är som den moldaviska motsvarigheten är publiken.
Svensk fotbolls nya starke man inom kort väntas heta Karl Erik Nilsson. En gammal socialdemokratisk politiker som dessutom utövat domaryrket inom vår kära sport. Kanske inte de allra bästa förutsättningarna för att bli populär bland fansen som är den konsumentgrupp svensk fotboll borde intressera sig för. Han fick ingen vidare start heller då han lät meddela att han vill införa någon form av Robin Hood-skatt för storklubbarna så att mindre klubbar inte går under.
Jag vet inte hur bra koll herr Nilsson har på ekonomi men senaste gången jag kollade så hade mer eller mindre samtliga så kallade ”storklubbar” rätt kass ekonomi.
Men jag blir gärna motbevisad av Nilsson, kanske är han frälsaren vi behöver? Frälsaren som kan göra 2012 till ett år att minnas, även på svenska ståplatssektioner.
