Zeke bekänner färg och vägrar skämmas över att älska Sveriges viktigaste kvadratmetrar. 2012-09-10 08:16

Där jag växte upp existerade inte Stureplan. Stan var för oss Södermalm och inget annat. Kanske Plattan och Kungsan med omnejd men inte mycket mer. När jag började lyckades odla en moppemustasch grov nog att bli insläppt på krogen så var det Kristallen, Kvarnen och Snaps som var de tuffa ställena man stod i kö till.

Det var inte förrän långt senare man upptäckte Stureplan och då via East. Vad annars? Man är ju trots allt babbe innerst ute. Långsamt hittade man tvärs över Birger Jarlsgatan till O-baren och för lite över tio år sedan inleddes en livslång kärlekshistoria till Riche. Och kvart i fem på Spy Bar. Fast det var ett annat Spy Bar då. Ett ganska mycket sämre Spy Bar, i ärlighetens namn. Och i takt med att åren gick expanderade Stureplan, ivrigt påeldat av Stureplansgruppen och Stureplan.se. Jag hör inte hemma på Sturecompagniet men kan inte förneka att det alltid, alltid, alltid är drag där. Och The Wall på onsdagarna förra sommaren var så gott som hemma och visst fan snubblar jag in på Hell’s Kitchen då och då. Laroy har jag ingen annan relation till att jag har varit där en gång och det fortfarande är den enda gång jag har blivit utslängd från krogen. För att jag hailade, enligt rykten. Låter orimligt.

Och där har vi egentligen de dominerande ställena. Spy Bar, East, Riche, Sturecompagniet, Sturehof, Hell’s Kitchen, Kåken, Spymlan, Laroy och The Lab (även om ingen vill erkänna det) är vad som i folkmun kallas för Stureplan. Och det är väl rent geografiskt korrekt. Men ändå helt fel.

Riche, Sturehof, Spymlan, Kåken och East är ju inte Stureplansställen i någon annan bemärkelse än rent geografiskt. Knappt att Spy Bar är det, med sin halvnya hipsterprofil. Stureplan som fenomen bärs upp av Sturecompagniet, Laroy, White Room, Ambassadeur, Rose och några till.

Hårklyverier, kanske någon säger? Snäv referensram kanske någon annan säger? Ja, delvis men ändå inte. Det är en viktig skillnad mellan det ena och det andra och det är en enorm skillnad mellan att stänga V och att stänga Gubbrummet.

Oavsett vad så älskar jag Stureplan. Mer som plats än som fenomen kanske. Fenomenet var milt underhållande för några år sedan då det fortfarande fick Betnér och andra att rasa. Idag är det både helt daterat och helt cementerat. Men platsen är magisk. Om jag fick välja så skulle jag bo i Arnoldhuset. Med utsikt över det härliga och konstanta kaos som är Stureplan. Man kan tycka vad man vill men kan inte förneka platsens oavbrutna energi och dynamik. Platsen står aldrig still och som den rastlösa upplevelsejunkien jag är så hittar jag bara det jag söker på den plats som måste antas vara Sveriges viktigaste kvadratmetrar.

Jag lämnar er med en favorit i repris, musikvideon till låten ”Håll upp händerna (för Stureplan)” signerad Filip ”Fredde på Grand” Hellsten, träff nummer ett när man bildgooglar ordet ”stekare”.

Håll till godo. Och håll upp händerna. För Stureplan.