Hundar och hiphop sista dygnet på Siesta

Första dagen gick onekligen i hårdrockens tecken, andra dagen var klubborienterad och nu på Siestas tredje och sista dag märker man hur bortskämda vi svenskar är med bra hiphop!

Dagen börjar dock i en helt annan genre - gitarrpop!

Dagens första är ingen midre än Britta Persson, i dagsläget kanske inget hushållsnamn, men snart så!

Gitarren sitter som vanligt säkert över axeln och Per Nordmark sitter som vanligt säkert bakom trummorna. Persson levererar säker, harmonisk och fin indiepop av hög kvalité. Persson blev uppmärksammad under mitten av 2000-talet som något utav en musikalisk protegé till Kristofer Åström. Hon visar dock numera att hon inte har några som helst problem att stå på egna ben!

Efter den relativt fartfyllda indiepopen levererad utav Britta Persson glider vi vackert över till norska Ane Brun! Född och uppvuxen i Norge, numera bosatt i Stockholm. Har tidigare flyttat fram och tillbaka mellan Norge och Spanien, jobbat med alla från Madrugada till Peter Gabriel. Men nu stod hon på Siestas största scen och levererade en vacker drömmatta av harmoni.

Men nu är det dags för hiphop av högsta kvalité! Först ut är tenstas guldbarn - Adam Tensta!

Adam Tensta är antagligen Siestas flitigaste artist i år, utöver att han gör en egen alldeles strålande show - där han får hela Siesta på fötter med sina otroliga tajta slingor och den lyristiska genialitet han är känd för - gör han även inhopp och gästframträdanden med Daniel Adams-Ray och Stor.

Näst ut var Daniel Adams-Ray, part två i föredetta Snook. Även han visade upp vad det är som gjort honom till det han är idag - brillianta texter, uttänkta melodier och en fingertoppskänsla värdig B.B King! Med den afrikanska pulsen ständigt närvarande, tar Daniel Adams-Ray över Siesta, och hur bra Oskar Linnros än är - är det Adams-Ray som går segrande ur "kampen om Snook".

Vidare i Hiphopens tecken - och nu kommer vi till rojaliteterna inom genren i Sverige. Publiken har stått och väntat länge, men när de väl går på scen finns det ingen hejd på publikens eufori.

Looptroop Rockers äntrar scen!

Bandet som fyller tjugo år i år och har varit Sveriges största hiphopgrupp sedan sent 90-tal vet precis hur man får igång publiken. När Looptroop spelar, står ingen stilla. Som MC Fantomen från betongdjungeln brukar säga.

De två följande akterna är förvisso mindre kända än de tidigare storheterna, men det bryr sig varken de, publiken eller musiken om. Stor och Mohammed Ali kör på lika hårt, lika mättat som de innan. Och precis som de andra, får de Siestas hiphopare att sväva - ögonblick i taget.

Nu är det dock slut på Hiphop för årets upplaga av Siesta, men fäll inga tårar för det - musiken som väntar kommer fortfarande få även den mest inbitne hiphoparen att skutta av glädje!

Och först ut för det är bandet som har åkt absolut längst för att komma hit, till Sverige, till Hässleholm - till Siesta! Stora scenens publikyta har aldrig känts så liten och så stor samtidigt som den gör nu - för nu går de på, från Australien - Wolfmother!

Med tydliga influenser från så väl The Doors och The Who till Greatfull Dead och Led Zeppelin gör bandet den perfekta mixen mellan arena-rock och flummig stoner-rock i sann Jerry Garcia-manér. Det är svårt att se bandet live utan att sväva bort i något sorts skimmer av berlinska källare, sent 60-tal, blandat med backstagelivet under 80-talets dimmiga dagar.

När de även sätter sin egen prägel på klassiker som Baba o' Riley och Riders on the storm, då är lyckan total. Den som inte såg Wolfmother, såg inte Siesta.

För att ta ner en på jorden igen, för en kort stund åtminstone, bjuds det på indiepop i sitt esse - i form av Billie the Vision and the Dancers. Få band på den svenska indiescenen idag har en sådan trollbindande effekt som BVD. Från stunden de äntrar scen är magin igång, med Lars Lindquist i spetsen är det teatralism hela vägen genom. Lägg sen till snygga melodier och hitlåten A Man From Argentina så har man ett minne för livet!

Nu är det dags för masken, dags för gitarrtvillingarna, för scenklättrerier, frenetiskt hoppande, högtalarbyggen och mycket, mycket mer - nu är det dags för Bob Hund!

Bob hund är ett av sveriges bästa liveband, tveklöst. Thomas Öberg leder spektaklet som är Bob Hund tillsammans med publiken, med ständiga uppmaningar till den yngre generationen - allt som allt är det en spelning som lämnar en positiv till morgondagen. Precis som en spelning i världsklass ska göra!

Men nu är det dags, det alla har väntat på. Siesta 2011's sista spelning, ej utan antiklimax förvisso. Men vem bättre att sätta locket på en festival som i alla år har varit högsätet för sveriges alla pandatjejer, indiepojkar, emokids och självklart - BD-fans?

Siestas näst största scen ser ovanligt tom ut. Ett stativ, inget mer. Utanför scenen är det dock en helt annan historia, man kan knappt se slutet på havet av människor, alla där för en sak.

Henrik Berggren!

Aldrig tidigare har så mycket mascara flutit över så många våta kinder, för många i publiken är detta en livslång dröm besannad.

Spelningen är dock inte Broder Daniel, det är inga svulstiga riff, inget antiklimatiskt tempo, ingen Håkan. Nej, det är Henrik Berggren, kort och gott, rent och slätt. Det ord som bäst beskriver konserten är  -naket.

Han står (nästan) ensam på scen med en gitarr, han kör ett lugnt aukustisk set med gamla BD-låtar. Det är tårdrypande vackert, det är känslosamt, det är magiskt - Och när Shoreline spelas, är det inte många som kan hålla tårarna borta.

Nu är Siesta över, natten ska festas iväg, sorger ska glömmas, törster ska släckas. Det har varit fyra fantastiska dagar, med fantastiska konserter genom alla.

Nu är festivalsommaren igång på riktigt, vi ses i vimlet!