Publiken gick bananas till System Of A Down

Första dagen är över!

Dagen har varit, som väntat och utlovat, hård som spik.

Fredagens första band för mig blev den amerikanska kvintetten All That Remains, en spelning som dessvärre inte bådade gott för festivalen.

Utöver den dåliga ljudbilden som man kan förvänta sig vid utomhuskonserter i stark vind, är det ett band som verkar vara alldeles för säkra. I viss mån kan det vara bra, någon som tveklöst visar på rutin. Men ack så tråkigt. Frontmannen Phil Labonte springer runt på scenen med lika mycket upphetsning och entusiasm som en lite lätt maskäten skrivbordslåda.

***

Näst på tur var det något bättre, men dock ej så bra som hypen menat på - Doctor Midnight & the Mercy Cult.

Bandet som har kallats nästa stora supergrupp, med medlemmar från såväl Satyricon som Marilyn Manson. Bandet frontas av den evigt skepnadsbytande Hans-Erik Dyvik Husby, eller Hank Von Helvete som han var känd som under tiden med Turbonegro.

Konserten var trots all stjärnglans ingen höjdare, det kändes väldigt otajt och Husbys nya karaktär "Doctor Midnight" känns inte som mycket mer än en kliché, skapad för att personen bakom masken inte kan engagera publiken som sig själv. Dessvärre lyckas inte "Doctor Midnight" nämnvärt mycket bättre med uppgiften.

***

Vidare nu till bättre tider. När man pratar syskon inom musiken finns det alltid ett antal olika syskonpar som kommer till tankarna. När man pratar syskon inom den något mer specifikare genren metal dock, då är det bara ett par som räknas: Max och Igor Cavalera.

Bröderna som under 80- & 90-talet grundade samt tog Sepultura till toppen.

Nu är det på Metaltown, dock under ett annat namn, som bröderna Cavalera sparkar in dörren och tar scenen. Cavalera conspiracy som bröderna och de andra musikerna kallar sig numera gör inget gammalt Sepultura-fan besviket, även om det inte är samma musik. De kör dock några gammla Sep-låtar, till publikens stora glädje.

***

Näst på tur var personen som enligt mig är festivalens höjdpunkt, min gamla barndomshjälte, mannen som kallats "måttstocken för att mäta musikalisk genialitet" - Devin Townsend! Mannen som först blev känd under tidigt 90-tal för att ha frontat ett album med legenden Steve Vai men sedan gick vidare och bildade sitt egna band, Strapping Young Lad.

Sedan SYL bröts upp 2007 har Devin hållt sig upptagen med sitt oerhört hyllade soloprojekt - The Devin Townsend Project, vilket är bandet som spelar på Metaltown.

Spelningen lider till sin början av tekniska problem, något som Devin dock sköter exemplariskt.

Han är ute på scenen och underhåller publiken, samtidigt som han ordnar upp de tekniska problemen själv 'just to get it right'. Konserten som följer är som vanligt fantastisk, dock något annorlunda mot andra spelningar han gjort under turnén.

Han kör mycket instumentalt, nästan ingen sång alls under de första 4-5 låtarna, men glider sedan in även på det. Han kör inte heller hittarna, folk som känner till hans musik väl får vänta till nästa gång om de ville höra låter som Life, Bend it like Bender, Numbered, Christine och Love.

Det som spelades var mycket från de nya skivorna, samt gamla SYL-dängor. Men lika glad var publiken för det! När han sedan avslutar med balladen Away som innehåller moderskeppet av alla hans gitarrsolon, då var det musikalisk orgasm på scen och i publiken.

***

Nu är det dags för headlinern, bandet som vissa har suttit och väntat på hela dagen, bara för att få vara längst fram vid scenen.

Den enorma publiken gick bananas när System of a Down äntrade scen. Det var länge sedan jag såg så många människor på en och samma plats, samtidigt.

Havet av människor rörde sig i unison takt under konserten, alla kunde alla låtar, alla texter och alla små obskyra utfall. Det var vackert att se.

Något som dock inte var lika spännande att kolla på var scenen. Jag gillar SoaD, gjort länge, men den konserten var dessvärre inte mycket att hänga i granen. Serj Tankian kändes slö och oengagerad och Darion Malakian såg mest uttråkad ut.

Musikaliskt var det inget fel på konserten, men det fanns inget liv i den, och inget exprimenterande alls. Det var en typisk sådan konsert där man kan se sig själv som en gubbe, sittandes på någon bänk tänkandes att 'ska det vara så här kunde jag lika gärna stannat hemma och lyssnat på skivan'...

För att sätta lock på dagen vänder vi oss till ett av årets mest hypade band, ett band som kom från ingenstans och slog sverige med häpnad - utan att någon ens visste, eller vet för den delen, vilka de är, Ghost.

Bandet som kommer ut i huvor är en syn om något, när sedan sångaren kommer ut full påve-utstyrsel och dödskallemask, då vet vad inte riktigt vad man ska vänta sig.

Eller så vet man det, black metal! Right? -Wrong!

Musiken är svårdefinerbar, men det närmaste jag kommer på att likna det med är Muse blandat med något obskyrt gothband från sent 90-tal.

Rent musikaliskt var det hur som helst spännande, och värt en närmare inblick. Konserten hänger ju dock i stort på det teatraliska, de nästan parodiartade vinkningarna mot satanism, rökelsen, vigningarna och låtar på latin.

Dag ett är slut, det har varit en kall och blåsig dag. Början lovade inte gott. Men det blev trots allt en skaplig dag till slut. Nu vidare till dag två där bland andra Korn, Volbeat, Meshuggah, Bring me the Horizon, Cradle of Filth, Avenged Sevenfold och Watain spelar. Ses där!