Womack bjöd Skansen på soulmagi

Solsken och sommarledig lördag innebar betydligt mycket mer folk på Skansen och andra dagen för Stockholm Jazz Fest.

En känsla är också att medelåldern var aningen yngre än på fredagen, med en hel del soulhipsters som väntade på kvällens begivenheter.

***

Vid åttatiden går Seun Kuti upp på Sollidenscenen med sitt fjorton personer starka band.

Förutom gitarr, bas, trummor och keyboards har han två man på olika rytminstrument, två väldigt lättklädda körsångerskor/dansöser samt en ordentlig blåssektion.

Han håller korta små tal om politik, om ilskan över flygbolaget som inte ville låta honom ta med någon av bongotrummorna (om jag förstod det rätt?) samt påannonserar en låt med "The next song is about legalizing marijuana" till spritt jubel hos ryggsäcksjazzarna i publiken.

Och han får verkligen igång publiken till dans med sin sanslöst svängiga afrobeat där han växlar eget material med sin legendariske fader Fela Kutis gamla klassiker, som till exempel Zombie.

Att bandet, Egypt 80, är Felas gamla band och därför kan dessa låtar i ryggmärgen märks tydligt - och mot slutet av konserten sliter Seun av sig skjortan för att köra i bar överkropp i kvällssolen över Stockholm.

***
Nere på Galejan är det helt knökfullt när R&B-sångaren Bilal går på.

Han har en gudabenådad sångröst, är nästan ofattbart snygg i säckiga jeans och cardigan och blandar gammalt och nytt material. Tyvärr blandar han också hög intensitet och själ med en ganska såsig, småsömnig flumådra som jag personligen kan vara utan.

Neosoulens prins når inte riktigt upp till genrens obestridlige kung D'Angelo. En jämförelse som Bilal lär vara ganska trött på.

***

Strax före elva, nästan en halvtimme försenad, är det så äntligen dags för kvällens huvudnummer, när soulllegendaren Bobby Womack kliver ut på scen iklädd en svartglittrig kavaj, hatt med ett glitterbrätte och solglasögon.

Han inleder med det nyligen släppta Gorillaz-samarbetet Stylo, fortsätter med den eviga klassikern Across 110th Street och har redan där lagt ribban för en magisk konsert.

Trots att publiken verkar ha lite svårt att tända ordentligt, "you're awfully quiet", klagar Bobby själv mellan låtarna, så är det en stor uppvisning vi får bevittna på scen.

Med ett stort och tajt band, inte minst en av körsångerskorna imponerar med sin enorma Aretha-doftande röst, bjuder han på en samling soulhits från de fem senaste decennierna.

Bland annat fick vi höra låtar som A Womans Gotta Have It, Looking For A Love och That's The Way I Feel About Cha.

Som allra bäst blir det i gamla vännen Sam Cookes klassiker A Change Is Gonna Come.

Finstämt, vackert, själfullt och värdigt på alla sätt.

Även om rösten brister ett par gånger för 67-åringen, som liksom fredagens huvudakt Nile Rodgers i Chic genomgått en behandling för prostatacancer, så är det en mäktig upplevelse att få se honom live.

Utan att det någon gång under konsertens dryga timme blir utslätat eller överkommersiellt, likt gårdagens Chic-konsert stundtals.

Tack för showen, Bobby!