Lång väntan på Coldplays fyrverkeri

Min syster har haft en WTAI-plansch i det som varit vårt gemensamma sovrum på landet i flera år. Den är rosa och gör reklam för Hellacopters och några andra band. Kanske att den gör reklam för Where the Action Is 2001? Jag minns inte riktigt, men jag minns hur jag tittade på den drömmande ett slag ibland. Sen var jag på någon slags halvtråkig version i Stockholm också.

I alla fall, i går var det Where The Action Is här i Göteborg. Biljettpriset låg på 995 kronor - och det hade jag nog inte riktigt velat betala i förväg. Inte ens för att se Coldplay som ju är huvudattraktionen, konstigt nog även för mig som köpte alla skivor de släppt fram till 2006 på billighetsbutiken i Kina när jag var där och inte alls är speciellt intresserad av arenapop.

Jag anländer till Slottsskogen på eftermiddagen, som de andra som inte lyckats ta ledigt. Det är en glad kö som möter mig när jag ska hämta ut mitt presspass. Festival igen, en månad sen senast. 
Endagsfestivaler mitt i stan är ett lyxigt påfund, det räcker med en cykel för att ta sig dit, det räcker med en cykel för att ta sig hem och man slipper bli sittande i ett VIP/press-område för att hinna få i sig alkohol. Endagsfestivaler gör det liksom möjligt att låtsats att en bara är på klubb fast det bjuds på mycket mer. På endagsfestivaler går det att vara snygg hela festivalen ut och avsaknaden av dusch och borste gör inte så mycket. 

Och på endagsfestivaler går det mer än bra att sålla, men också att missa, plötsligt har en missat det bästa på hela kvällen. Det blir inte så idag. Mina billiga kina-skivor till trots är det Coldplay som vinner, alla andra band blir bleka förband. Oavsett hur många skivor de släppt, flickhjärtan de krossat eller liknande. Coldplay vinner, för allt vad de är värda.

Här är lite av det jag hann se under WTAI:

THE ARK
Klockan 17 stiger The Ark på scen, vitklädda. De är där för en av sina sista konserter. Senast jag såg dem var 2001, eller kanske 2002. I alla fall, det är längesen jag såg bandet jag då gillade. Bandet vars låtar jag kan, men jag inte längre lyssnar på. Med en hord av fotografer längst fram river The Ark av "Absolutely No Decorum" som första låt, det är väl valt.

Den ganska tråkiga publiken (på trots allt 25 000 personer!) sjunger med, men det är inte mer. Och det är konstigt, för The Ark, som nu alltså gör sina sista spelningar, tar farväl av sin publik, har bara hits i repertoaren, denna sista uppvisning. Då borde publiken kunna ge mer. Högsta jublet hörs när Ola Salo meddelar att Martin Ekelund ersatt Leary för dagen då Leary fått en dotter, och trots dottern spelar de "Father of a Son", och ja, publiken, den sjunger med igen. 

The Ark byter kläder, blir svartklädda, återanvänder kläderna från In Lust We Trust-turnén, och när "One of Us is Gonna Die Young" ekar bland träden i Slottskogen är de guldklädda. Det går att se The Ark igen i Göteborg i sommar, på Liseberg, där jag såg dem första gången. Jag tror jag tänker ta den chansen. Och att publiken är lite lite roligare då, och förstår att det är ett farväl till en ganska gammal, men vital grupp.
 

BRIGHT EYES
Conor Orbest och hans band har släppt en skiva i år, en skiva med en singel som heter "Shell Games". Den singeln spelar de. Det minns jag. Och jag har inte svårt att minnas det andra för att jag står på ölområdet, utan för att det andra är minst sagt ganska tråkigt. Ingenting sätter sig, ljudet är lite skränigt och Bright Eyes som jag hoppats så mycket på ger mig inte mycket mer än en axelryckning.

Och det var ju tråkigt, för med just senaste skivan "The Peoples Key" har Bright Eyes en chans att riva av en festivalkonsert, det finns rockslingor och inspiration från skitig americana i de nya låtarna, men det händer aldrig. Och med tanke på Orbest uttal om att det är sista skivan under namnet Bright Eyes vore de på sin plats att ge lite mer.
 

GLASVEGAS
”You’re fakking amazing my swedish friends” jahaja, det var ju trevligt, att han, James Allan, uppskattar publiken som mest verkar vänta på Coldplay. Och lite är det som att James Allan och Jonna från Boden och de andra i Glasvegas också väntar på Coldplay.

En låt som "Geraldine" borde ha fått Slottsskogen att svaja, men nej. Det är en trött version och känns mer som ett löst frieri till radiolyssnarna som ”förälskade” sig i Glasvegas efter deras mer än varma välkomnande till musiken de fick av svenska kritiker, musiker och andra som uttalat sig högt. Har jag tappat bort dig, James Allan tappade bort mig någonstans i pratet med ljudteknikern (hans icke höjdrädde hjälte) och vin.
 

COLDPLAY
Så, klockan är 21:20. Bruce Springsteens "Jungleland" spelas i högtalarna, Clarence Clemons hyllas med en av sina bästa insatser. Sen kommer de, dem som alla väntat på, dem som alla andra band bara varit förband till. För det är så att det känns. De andra banden har inte lagt all sin energi i att vara förband. Band som själva i vanliga fall headlinar och säljer ut konsertlokaler var som helst i Sverige.

Chris Martin och hans Coldplay har i dagarna presenterats som världens största och anonymaste popband. Det må så vara. Men publiken tycker nog att de känner dem ändå, och att Coldplay känner dem. Att Coldplay satt ord och musik till deras innersta känslor. Chris Martin har tydligen avfärdat att de är ett arenaband, men det är ändå därför jag vill se dem, inte för att jag sätter på deras skivor hemma, för det gör jag inte, utan för att jag vill se världens största popband.

Det avfyras fyrverkerier redan i inledningen, det sprutas konfetti och gigantiska ballonger sveper över festivalområdet. Det här är huvudattraktionen - och äntligen vaknar den tidigare ganska sömniga 25000-persons-publiken. De sjunger med, någon bredvid mig gråter lite stilla, par hånglar. Ljudet är fortfarande inte fantastiskt, som att avsaknaden av arena ska ersättas med ett mysande.

De sista fem låtarna står jag mitt i folkhavet, som sjunger med, men dovt. Inför "Viva La Vida" börjar de skrika, och de som grät stilla till "Fix You" gråter högt nu. Och sen går de hem, några hand i hand och många förundrande, jag hör hur de pratar ”gud vad häftigt” säger de, och jag håller med, vi har sett världens största popband, men jag hade nog velat ha lite mer. Ganska mycket mer.