Bob Dylan: Han rör ju på sig

"Han står upp!" - Fyra plus.

"Han pratar mellansnack" - Fantastiskt!

"Han spelar hitsen!" - Otroligt!

"Han tar ett danssteg" - Helt galet!

Så där lät det i går kväll bland diverse mer eller mindre medelålderns män (bara män) inne på backstageområdet under och strax efter Bob Dylans konsert på Peace & Love.

I dagens tidningar låter det likadant. Det är superlativ hit och dit om hur glad och peppad Dylan var.

***
Killen stod alltså upp och spelade lite gitarr, pratade någon minut utan att en enda människa kan ha urskiljt vad han sa mer än "guitar" och de där "dansstegen" bestod alltså i att han flyttade lite på foten ett par gånger fram och tillbaka på scen.

"Men han är ju så gammal, han orkar ju inte mer", sa folk.

Bob Dylan är alltså 70 år fyllda. Jämför det med till exempel Neil Young som fyller 66 i höst och fortfarande rockar hårdare än vilken 19-årig punkrockare som helst.

***

Ändå försökte jag verkligen hålla med i går. Ville ju så gärna tycka om det. Älskar ju Dylan även om jag aldrig varit och sannolikt aldrig kommer bli någon riktig Dylan-man

***

Och visst var det  en mysig konsert. En fin spelning med fina liveversioner av några av de bästa sånger som någonsin har skrivits på planeten.

Under Tangled Up In Blue och Like A Rolling Stone hettade det till och med till lite.

Han radar upp allt från Rainy Day Woman och Don't Think Twice It's Alright till All Along The Watchtower och en trött version av Blowin In The Wind och han sjunger med en röst så skrovligt raspig att han måste ha slipat den med grovt sandpapper.

***

Det är naturligtvis ofantligt stort bara att se Bob Dylan livs levande mitt framför sig (även om det råkar vara tvåhundra meter bort).

En av de kanske tre största artister som funnits i modern tid.

Men mest av allt blir det ändå lite parodiskt, som den klassiska Martin Ljung-sketchen om Fingal Olsson:

Han rör ju på sig!