Ett ljuvligt inferno

När jag skulle somna i morse efter sista natten på Peace & Love hade jag ett inferno av ljud i huvudet.

Like a Rolling Stone korsat med Håkans electrofunk-klubbland och killen med ukulelen på backstageområdet som spelade Jag kommer superpitchad 05:15, alltså en kvart efter att BS-området stängt. (Ja, det kan och bör utläsas som både Backstageområdet och Bull Shit-området)

***

Till slut var jag tvungen att starta Spottan och spela Ane Brun bara för att försöka stänga ute P&L-galenskapen och alla festivalartister som konsumerats de senaste dagarna.

Gårdagen bestod av vansinnigt stora namn.

Artister jag spelar och spelat i DJ-bås fler gånger än vad jag kan räkna till.

Sedan var det flera av artisterna där det räckte med att se en eller två låtar för att känna sig tillfredsställd. Som Bob Geldof - I Don't Like Mondays, som vi brukade avsluta vår måndagsklubb Lyckliga Måndagar med att spela.

Gled till spelningen rätt sent och precis när vi tagit plats framför scenen kom pianoriffet som inte går att ta fel på.

Geldof är en charmig gubbe men nästan dubbelt så mycket krut kvar som Dylan. Det skiljer 10 år mellan dem men Geldof swingar höfterna på scenen i prickig skjorta och ser ut lite som en gammal Emil i Lönneberga medan Dylans uppräta stående chockade publiken. Kontraster, kontraster.

***

På tal om höfter, Journey. Jag är inget passionerat Journey-fan men självklart har jag haft på min To Do-list att sjunga med i Don't Stop Believein' live, vilket jag nu fått göra.

Den filipinska karaoke-sångaren som ersatt Steve Perry efter sitt avhopp (bland annat höftrelaterat) sjunger nästan mer likt Perry själv än vad han gjorde på slutet.

Men det är ju mer ett spektakel än en konsert, dock inte mig emot!

Kanske var allsången till och med kraftigare där än vad Håkan Hellström med sitt eget wonderbara E-Street Band lyckades med senare.

Med det inte sagt att Håkan var ett spektakel! Håkan var absolut fantastiskt och skulle jag ha möjligheten att offra lamm eller spädbarn eller vad som helst i utbyte mot mer Håkan hade jag gladeligen kastat dem på elden.

***

Jag kan inte ens beskriva hur bra jag tycker att konserten var eftersom jag helt enkelt inte kan komma på nog många passande superlativ att använda.

Det var snyggare, tajtare, ballare, funkigare och souligare än någonsin tidigare. Hur mycket jag än älskar studsbolls-Håkan som ramlar in både här och där så tycker jag att magin i går aldrig tidigare varit så förtrollande.

***

Men konserten var långt ifrån det bästa. Jag fick ju faktiskt träffa honom i egen hög person flera gånger i går, vilket är lite i nivå med att dela en cigg med Kurt Cobain. Fast bättre. Och sundare.

Först på presscentret där Håkan sitter i en fåtölj och helt sonika dricker Loka, som att han vore dödlig (fast det är han ju inte).

När vi står där och tjitt-chattar så kommer en ung tjej fram och säger "Håkan, jag älskar dig! FÅÅRR man önska en låt?!"

Håkan skruvade på sig uppenbart och genuint besvärad över att svaret skulle bli nej. Aprilhimlen var inte med på kvällens setlist.

Och sedan i restaurangen på backstageområdet. Han var den enda artisten där som hade bodygards. Hur de släppte fram mig till hans bord förstår jag inte, all kritik till dem, för jag var inte långt ifrån att balla ur totalt.

***

Det var den största publik de någonsin spelat för, ca 45 000. Så, Håkan var bäst, ingen protest och bilden med honom om mig kommer jag antagligen att trycka upp på ett gäng T-shirtar och ha på mig varje dag från och med nu.

***

För övrigt tycker jag att det är stort av min pojkvän, som introducerade mig för Håkan att göra det. Vem skulle match-makea sin flickvän med sin största förälskelse?

***

Jag skrev det igår och jag skriver det igen, Peace & Love lever sannerligen upp till sitt namn.

I går kväll höll Lång-Kalle låda i DJ-båset på backstageområdet och har man någon gång sett 24H Party People har man inte ens sett en tiondel av det som skedde där inatt.

Det är en absurd grej när hundratals av Sveriges största namn skakar rumpa i gryningen som att borgarna inte alls hade makten och vatten var vin.

***

Mest underhållande att beskåda var nog hur vilsen Fredrik Wikingsson såg ut när han gick runt utan att veta vem han skulle prata med, tio äpplen högre än de flesta andra där. Som en nervös flaggstång. Ännu roligare när Leif Pagrotsky gick förbi precis bakom honom bara tre äpplen hög allt som allt.

Jag och Gustav satte oss i en saccosäck och bara njöt där vid fem-snåret.

Rebecca Scheja spelade pingis, Jag och Fiona Fitzpatrick snackade om att kissa i handfat, en random-dude spelades uppblåsbar gitarr och panpizzan sålde som smör fram till gryningen och senare.

***

En del gick vidare till en efterfest i en vit skåpbil på parkeringen. Jag gick hem till hotellet.

I dag sitter jag här i en Swebus med destination Stockholm igen, surfandes på ett Wifi trots att det bara är gröna åkrar utanför. Tillbaka till verkligheten. Lämna Dalarnas Vegas.

EMELIE PERSSON