Dansmusiken äger festivalen

Ur ett traditionellt rockfestivalperspektiv var fredagen på Hultsfred ganska märklig.

Det saknades en självklar headline. Det saknades stora pop- och rocknamn. Av de sex band som spelade på största scenen var det bara ett som ens hade gitarrer.

Men ändå var det en helt makalöst bra festivaldag. Kanske just tack vare att fokus inte längre nödvändigtvis behöver ligga i rockens bredaste mittfåra.

För fredagen på Hultsfred var det dansmusiken och hiphopen som stod i centrum.

Det var mashup-DJs och elektronika-akter, synthpop och house, västkustrap och Bredängshiphop och så Crystal Castles förstås då.

Ett unikt band på många sätt, som lockade festivalens hittills största publik framför Gröna scenen när de gick på vid elvatiden i går kväll.

Men redan tio timmar tidigare hade Slagsmålsklubben inlett dagen med sin smittsamma tevespelspop och lagt ribban för en fantastiskt bra festivaldag i den elektroniska musikens tecken.

Jag hinner bara se en kort stund på fantastiska tweepoparna The Pains of Being Pure At Heart och vår nye svenske soulpopfantom Oskar Linnros som spelar efter varandra i det Röda tältet inför klart godkända, men kanske inte helt fullsatta publikskaror.

***

Lite mer hinner jag med av bob hund, som än en gång visar att de är och förblir Sveriges bästa liveband genom tiderna. Gårdagens spelning kändes mer taggad, mer glad och pigg än på länge.

De varvar nya låtar som Popsång (mot min vilja) och Festen är över, på många sätt är minst lika stora hits för de ständigt strömmande nya generationerna fans, med gamla klassiker som Länge, länge, länge och Allt på ett kort. Och jag sneglar bort mot Stora Dansbanan och minns hur jag stagediveade till just den låten därinne för arton långa år sedan.

***

Bredängsduon Ison & Fille, med DJ Taro och gästerna Aleks och Stor, ägde i samma tält inför en alldeles för liten men galet peppad publik.

De brände av nya hits som Galen, Jag skrattar idag och Sena nätter tomma glas (där Fille försöker sjunga Veronica Maggios stämma hellre än bra).

Men också gamla klassiker som När vi glider, Fakka ur och Vad är det för mode – som får publiken att gunga med ordentligt.

När avslutande Highwon-mästerverket Från hjärtat äntligen kommer så dör jag en smula.

Det är verkligen en av de största svenska låtar som gjorts på 2010-talet och det känns så grymt att få stå och sjunga med i den live i ett tält i Småland med några hundra andra som är lika peppade.

***

Johnossi drog oväntat mycket folk till näst största, Blåa scenen, under eftermiddagen och allsången till hits om Man Must Dance och What’s The Point var enorm.

Att de verkligen bara är en duo är nästan svårt att förstå, för de låter som ett fullskaligt band med sin tungt suggestiva gittarpop.

***

Mest omtalade artisten efteråt var dock tveklöst amerikanske soulsångaren Charles Bradley, som jag redan grämer mig för att jag missade.

Folk berättade historier hela kvällen om hur gripna de var på konserten i Teaterladan, hårda fotbollsgrabbar som grät och kända trombonistmän som var alldeles saliga.

Onekligen synd att man missade det!

***

Strax efter åtta går legendariska syntpopduon Erasure upp på största scenen.

Det är faktiskt första gången jag ser dem live någonsin, trots att det är ett band jag lyssnat på från och till i över 20 års tid.

Andy Bell, i rosa glitterkavaj, är oemotståndligt charmig, überfjollig, brittiskt artig och på alla sätt alldeles bedårande.

Vince Clarke, också han i rosa kavaj, står koolt och snyggt betraktande bakom en dataskärm och påminner om Chris Lowe i Pet Shop Boys.

Och de gasar på med hits efter hits, Always, Sometimes, Love To Hate You och A Little Respect och man inser onekligen vilket fantastiskt popband detta är.

***

Samtidigt springer jag till Teaterladan och ser slutet på Manchesterkillen Star Slinger, en av de mest omsusade producenterna i dansmusikvärlden just nu med remixer åt alla från Broken Social Scene till Gold Panda och Washed Out (som spelar här om ett par timmar!) på sitt CV.

Med festivalens tveklöst softaste frisyr, en slags grottbjörnsliknande sjuttiotalsfrilla, står han och skruvar frenetiskt på sin mixer med edits som skapar en kakafoni av ljud och slingor som blir både dansant och stämningsfullt snygg.

Det är en liten skara i publiken, kanske ett hundratal på sin höjd, men längst bak i ladan står såväl Crystal Castles som Junior Boys och tittar på imponerat.

***

En halvtimme försenad, nästan tio på kvällen kliver funklegenden Bootsy Collins ut på den näst största Blåa scenen, med sitt femtonmannaband och sin stjärnformade gitarr.

Det svänger så klart något otroligt, men basen är stundtals faktiskt lite väl högt mixad så det rundar i högtalarna och dansfesten kommer väl inte riktigt igång till max.

Ändå fint att se denne funkfarfar live igen, det var nästan 20 år sedan sist.

***

Bättre party är det i Röda danstältet där kanadensiske mixmästaren A-Trak får till ett sanslöst drag på dansgolvet (ja, publikhavet är ett enda stort dansgolv med armarna i luften!).

A-Trak är tidigare medlem i DJ-gruppen Invisibl Skratch Piklz och har vunnit i stort sett varenda DJ-tävling som går att vinna. Redan 1997, som femtonåring (!), tog han hem den prestigefyllda DMC-tävlingen.

Och han har verkligen sjuka skills när han går loss på sina skivspelare till det jublande tältet.

***
Jag lämnar dock festen i tältet för att snabbt ta mig tillbaka till Teaterladan där brittiska sångerskan Anna Calvi spelar sin råa, vackra, och på samma gång sköra som hårda singer/songwriter-rock.

Parallellerna med PJ Harvey är omöjliga att inte dra, liksom en liknelse med Edith Piaf som hon gör en cover på.

***

Sedan är det dags för kvällens obestridliga höjdpunkt när Crystal Castles klockan elva går ut på Gröna scenen inför ett publikhav som nog borde få till och med Aftonbladets anti-kampanj mot Hultsfred att smälta en smula.

De går ut stenhårt med den galet karismatiska sångerskan Alice Glass som springer runt som en tokig på scen och gör utflykter ut i publikmassan.

Det är den kanske snyggaste ljusshow jag någonsin upplevt på en så här stor scen och stämningen är knäckande bra när de kör sin stenhårt mörka syntiga electrorock.

Att det är fler folk och bättre stämning på ett band som Crystal Castles än vad något av nostalgibanden Primal Scream, Beady Eye och Suede hade under torsdagskvällen borde säga rätt mycket om dagens festivalpublik och vilken väg Hultsfredsfestivalen borde fokusera på framöver.

Och när de avslutar sitt ordinarie set (de kör ett par låtars extranummer också!) med den fullständig magiska Not In Love så knottrar sig huden på hela kroppen.

Man saknar inte ens The Cure-sångaren Robert Smith eftersom Alice Glass sjunger så magiskt vackert till syntslingan, basen, trummorna och ljusspelet som blinkar glittrande mot fullmånen över Hulingens björkbeväxta strand.

Det var, näst efter Primal Screams Screamadelica-uppvisning, det tveklöst bästa på festivalen hittills.

***

Men fredagskvällen är inte slut där.

Rapparen Lil B går ut vid midnatt på den näst största scenen, inför blott ett hundratal åskådare och jag känner ett styng av skam över att vi inte är fler på plats.

Men Lil B är glad, nej faktiskt helt överlycklig, över att få vara i "Sweeeedeeen!!!", vilket han påtalar ungefär ett hundratal gånger. "Jag har rest hela vägen från Kalifornien och är så glad över att vara här i Sweeeedeeen!".

Något som han pratar ännu mer om är dock att han vill ha "pussy" och se "some small titties", vilket kanske inte känns sådär jättefräscht direkt. 

Han berättar också om hur han gått runt i Linköping under dagen för att leta gräs, men inte hittat något.

****

Klockan ett på natten avslutar belgiska mashup-kungarna 2 Many DJs med sin Radio Soulwax och hela Hultsfred gungar till hårdrock som mixas med techno, funk, soul, disco och gamla hederliga Chemicals-beats.

Det var en dag då Hultsfredsfestivalen visade att det är dansmusiken, soulen och hiphopen som tagit över på allvar.

En vacker dag.

Nu dags för nästa, den avslutande lördagen med ett helt galet fullspäckat schema och en final i kväll med Morrissey som given höjdpunkt. Om han nu behagar dyka upp vill säga...

GUSTAV GELIN