Emelie har tappat Hultan-oskulden

Som sagt så var Hultsfredsfestivalen 2011 mitt allra första Hultanbesök.

Egentligen hade jag inte förväntat mig mycket mer än lera.

Festivalen gick i konkurs året innan, det hade varit mycket dålig press och mina vänner har ihärdigt pratat om Hultsfreds guldår på 90-talet. Förväntningarna var låga även om lineupen var mer än godkänd.

***

När vi väl var framme i Smålandsskogen öste regnet ner.

Redan efter 20 minuter var det dags för mitt första klädbyte, och då hade jag inte ens nått festivalområdet.

Nu hade jag innan festivalen skrivit en festivalväderprognos och hyllat att jag skulle få uppleva leråkern legenden förtäljde.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt kunde stå för det senare. Men regnet blev ganska snabbt sekundärt.

Redan efter de första tre banden jag såg; Odd Future, Egyptrixx och Primal Scream kunde jag inte bry mig mindre om vädret. Det var bara festivalglädje.

***

Framför allt under Primal Scream. Det var den första gången jag såg dem, så bara den upplevelsen var stor nog att trilla av pinn för.

Men för att förstärka upplevelsen så bjöd arrangörerna på fantastisk ljussättning på alla scenerna vilket höjde upplevelsen ännu mer.

Under Primal Scream sken strålkastare i hela färgskalan utöver publiken och studsade mot regndropparna.

Jag har haft en hel del fantastiska naturupplevelser med regnbågar och norrsken, uppvuxen i Norrland som jag är, men jag har aldrig sett ett färgspel som den här. En säkert 100 meter bred, horisontell regnbåge låg som ett tak över publikhavet och det var helt enkelt löjligt vackert.

***

Och efter det blev det bara bättre.

Vädret blev bättre, banden blev bättre, publiken blev större och området var fantastiskt välordnat.

Jag vågar nästan säga att det fanns en toalett för varje besökare, en hel del av dem med rinnande vatten och alla nystädade. I princip varenda stockholmskrog har sämre toaletter än vad Hultsfred hade, trots att de står på en leråker i en skog. Bra Hultsfred!

***

Visst var det tråkigt att det var lite besökare, framför allt för de band som spelade inför i princip sig själva. Men vi som var där, vi hade det bra och vi kommer tillbaka. Det är jag rätt övertygad om.

***

Jag hoppas verkligen att Hultsfred håller fast i samma musiktema som de hade i år och inte tar en den rockinrikting det har ryktats om.

Jag personligen älskade att glida från en hiphop-akt direkt till finstämd pop och sedan vidare till synthmagi. Det passar mig perfekt.

Jag hoppas att Hultsfred inte får så mycket oförtjänt dålig press, för hur bra jag än hade det på Peace and Love gillade jag nästan detta bättre.

Bara det att det inte tar 30 minuter att ta sig mellan scenerna, jag hann se dubbelt så många band som på P&L och jag behövde inte slåss för en Langos.

Som sagt, jag kommer tillbaka. Men först ska jag försöka bota den här grava post-festivaldepressionen...

***

Bilderna är ett urval från festivalen så som jag upplevde den.

Jag ber i förhand ursäkt för min passion för att kliva i lera och fotografera det.

EMELIE PERSSON