Lista: Bäst och sämst på Hultsfred 2011!

BÄST OCH SÄMST I HULTAN 2011!

Femton bästa banden: 1. Primal Scream 2. Morrissey 3. Crystal Castles 4. OFWGKTA 5, Hurts 6. Erasure 7. Bob hund 8. Ison & Fille, 9. The Sound Of Arrows, 10. Washed Out 11. A-Trak 12. Star Slinger 13. Tennis 14. The Pains Of Being Pure At Heart 15. Junior Boys.

Största missarna: Charles Bradley, Foster The People, Cut Copy, The Drums och Syket. På grund av tidsmässiga omständigheter. 

Störst publik: Morrissey, följt av Crystal Castles och möjligen avslutande Hoffmaestro.

Minst publik: De knappt tusen som såg Beady Eye på stora scenen och de runt 200 som kollade på Lil B på näst största i all ära, men när svenska friformjazzbandet Paavo går upp på Stora Dansbanan/Orange under lördagseftermiddagen räknar vi till femton personer totalt i publiken. Och nästan lika många i bandet.

Koolast frisyr: Brittiske mixmästaren Star Slinger med sin bumbibjörnsliknande 70-talsfrilla.

Glittrigast: Erasure-sångaren Andy Bell i konkurrens med funkfarfar Bootsy Collins.

Vanligaste artistnamnet: Andy Bell, som spelade gitarr med  Beady Eye och som sjöng med Erasure. Och så Bob förstås. Alla heter Bob. Bob hund, Bob Log III, Bob Hansson, Bob G…

Största snackisen: Soulmannen Charles Bradleys spelning på Teaterladan.

Mest demokratiska: Att öltälten ute på området var tusenfallt mycket roligare och bättre än det provisoriska media/vip-hänget som ersatt backstageområdet.

Minst orolig: Folkert Koopmans, vd på arrangören FKP Scorpio, som gick i mångmiljonförlust men ändå var helt kolugn under presskonferensen och pratar om en långsiktig satsning.

Mest bisarra tältet på området: Konstmusikern Jan Cardell som spelade på en orkester av ett dussin cymbaler med hjälp av elektromagnetiska vågor. Sjukt koolt!

Kåtast: Utan tvekan amerikanske rapparen Lil B som desperat ropade efter ”pussy” och ”titties” ungefär ett par hundra gånger från scen.

Mest deprimerande: Att se Liam Gallagher och tre andra femtedelar av Oasis spela live inför en publik som var mindre än när vi såg dem på nattklubben Gino i Stockholm 1994.

Vackraste: Fullmånen som speglade sig i Hulingens glasklara vatten medan Morrissey sjöng I Know It’s Over på lördagskvällen.

Mest fotade: Skylten till barbequegrillen som stängde under Morrissey-konserten.

Godaste festivalmaten: Ytterfilén med klyftpotatis i just den barbequegrillen som Morrissey stängde.

Obefintligast köer: Till toaletterna, som fanns exakt överallt, var ständigt nystädade och fräscha samt med rinnande vatten och toalettpapper.

Kimatsmartast: Panten på ölmuggarna, en idé som äntligen spridit sig till Sverige efter att Roskilde haft det i över tio år.

Snyggast: Ljuset, på alla scener, men kanske allra mest i danstältet och på stora scenen Kanske det snyggaste vi sett någonsin!

Politikenärvaro: Mona Sahlin, i ensamt majestält denna gång när såväl den annars så festivalsugen Leif Pagrotsky stannat hemma och varken Västerviks-mannen Håkan Juholt eller Jönköpings-sonen Göran Hägglund tog tillfället i akt att hälsa på i sitt närområde.

Lyckligaste: Vår vän Jonas Markbäck under Sound Of Arrows-konserten. Och Lil B i största allmänhet över att få vara i Sweeeedeeeen!

Tårar: Festival24s Emelie Persson och vår webb-tv-drottning Nina Naim grät i kapp under Morrissey-konserten. Även under Charles Bradley-giget gräts det på många håll.

Roliga återträffar: Att möta gamla Brainpool-medlemmarna David Birde och Jens Jansson på festivalen, Birde där för att kolla Morrissey och Jansson för att spela trummor med Edda Magnusson.

Fler roliga återträffar: Janne Kleman från gamla arrangören Rockparty var på plats, liksom gamla presschefen Fredrik Blom, men honom lyckades vi missa hela helgen.

Bäst utanför festivalen: Grillhänget i Monstera-huset, introlekspopquiz i vårt fina radhus och att hälsa på gamle Ingemar igen, där vi alltid brukade bo förr i tiden.

GUSTAV GELIN & EMELIE PERSSON