Bengaler och publikrekord i Emmaboda-regnet

Emmabodafestivalen började redan 1988 med ett enda band, men har nu vuxit sig till en av Sveriges största, men framförallt, mest hajpade festivaler.

Varför festivalen har blivit så stor kan man nog diskutera länge, för egen del så tror jag att det handlar mycket om att man försöker få de som är på festivalen att trivas så mycket som möjligt framför att bli större och sälja fler biljetter. Detta är också något som arrangören Håkan Karlsson säger i en intervju med TT för några dagar sedan.

Mitt första år här var sommaren -09 och jag fastnade för festivalen direkt, skön musik, trevliga människor men framförallt så är det väldigt avslappnat och inte särskilt strikt, till skillnad mot tex Peace & Love där du får spendera den största delen av din vakna tid i köer för att människor ska visiteras vart de än går.

På Emmaboda är det istället tvärtom, ingen väskkontroll, ingen visitering och camping- och festivalområde är inom samma staket.

Något som innebär att du helt sonika kan gå till din favoritkonsert med en öl i handen utan problem. Emmaboda bjuder dessutom på en rätt unik scen, nämligen Skogenscenen, precis som namnet antyder så ligger denna i skogen och att dansa här bland träden till tunga beats tre på natten är det närmsta himmelriket du kan komma i konsertväg.

Nog om historian, nu kör vi!

***

Jag vaknar upp i mitt blåa tremanna tält till tonerna av regn som faller mot tältduken kombinerat av ljudet från Movits! som tydligen har börjat spela, klockan är över tolv och jag inser att ett av de band som jag verkligen ville fota och se redan har hållit på ett tag. Men det är väl så det brukar vara på festival?

Bestämmer mig för att det inte är någon idé att försöka hinna till Movits!, får helt enkelt se dom vid något senare tillfälle. Vänder mig om i sovsäcken för att somna om och upptäcker att jag har en mindre sjö i mitt tält, det har tydligen regnat rakt igenom tältduken och ryggsäcken med kamerautrustning och dator ligger mitt i denna sjö. Dagen hade inte kunnat börja på något bättre vis!

***
När regnet har lättat lite så samlar jag mig tillräckligt med kraft för att gå och se, för mig, festivalens första band Caotico.

Ett tre man starkt band som blandar ljudet av indiegitarr, electro och sångarens energiska röst för att skapa ett mysigt popsound. Ett typiskt Emmabodaband med andra ord!

Bandet har inte riktigt hunnit skaffa sig en publik ännu, det är hyfsat glest framför scenen och det verkar som att de flesta som är där hör Caotico för första gången, liksom jag.

Det stoppar dock inte delar av publiken att efter några låtar dansa loss tillsammans med sångaren som har bestämt sig för att spendera en del av konserten i publiken, en sångare som förövrigt har en helt otrolig scenenergi, det hoppas runt, springs fram och tillbaka och till och med strippas!

Bandet är aktuella med sin nya singel Back Of My Head samt med den nya remixen av Those Dancing Days låt Can’t Find Entrance. Vill du lyssna in dig på Caotico så är det bara att gilla dom på Facebook så får du en gratis nedladdning av deras senaste låt Lil Wayne.

***

Efter Caotico så går jag tillbaka till mitt tält för att försöka göra något åt den sjö som har bildats och dessutom packa ihop och flytta min enkla boning till en annan camping som är mycket lugnare, press- och artistcampingen.

Inte för att det finns några artister här var jag kan se, de flesta är antingen i sina turnébussar, husvagnar eller bor på hotellet nere i stan, men det känns ändå skönt att inte behöva vakna av att någon ramlar in i mitt tält mitt i natten.

När jag går omkring på campingen för att flytta allt så märker jag att stämningen verkligen inte är på topp. Det som brukar vara en av årets mesta festfyllda och glada festival är nu ovanligt tyst och… ja, bitter, om man nu kan använda det ordet om en festival.

Svaret är ju egentligen rätt enkelt om varför det är så, jag tänker i alla fall skylla allt på det här regnet. När alla saker är blöta, du är blöt och du dessutom måste spendera all tid under en läckande tältduk så är det svårt att hålla humöret uppe.

Något som däremot får upp mina smilband under festivalen är när Festivalrykten.ses redaktör Magnus Olsson avslöjar för mig att den legendariska Bajsmannen har blivit tagen på bar gärning! Bilden han visar mig är minst sagt underhållande: Bajsmannen sitter på marken med handklovar på sig bredvid en säkerhetsvakt som håller honom under uppsikt. 

***

Långt senare på kvällen är det dags för det som så många på Emmabodafestivalen har väntat på, det är äntligen dags för Skrillex!

Det känns som nästan hela festivalen är här och för första gången någonsin innan en spelning på Emmaboda så går en av arrangörerna ut med säkerhetsinformation innan spelningen ska börja. Publiktrycket är enormt och rekordet för Emmaboda är ett faktum! 

Det är mörkt i skogen, det är fuktigt, smutsigt och hårt! Skrillex levererar utan några som helst misstag och det enda som jag tänker klaga på är att det inte körs med stroblampor hela spelningen. Det och att Skrillex har sagt att ingen annan än hans egen fotograf får fota från scendiket. Divigt är bara förnamnet!  Men publiken har sagt sitt, Skrillex äger! 

***

Efter Skrillex så är det dags för ytterligare ett band med tunga beats, den här gången är det The Bloody Betroots Deathcrew 77 som ska få leverera tunga dansbeats till publiken. Och de gör det utan några problem, från början till slut ger de maskklädda männen en spelning som kommer att ge avtryck i Emmabodas musikhistoria.

Återigen så ser det ut som publikrekord och en av arrangörerna är uppe på scen innan och säger att publiken absolut inte får klättra på varandra, crowdsurfa etc.

 
Det som gör att den här spelningen kommer att sitta kvar i mitt minne länge är dock inte något som hände på scen utan något som hände i publiken, för första gången i mitt liv som konsertbesökare så har jag sett en bengalisk eld i publiken! Ett tag så kändes det som att jag lika gärna kunde ha varit på ett fotbollsderby mellan AIK och Hammarby på Söderstadion.

Scenansvarig verkade dock ta det hela lugnt, jag fick en liten pratstund med honom efter spelningen och hans kommentar var ungefär "Jaja, nu brinner det… och snart slocknar det."

Ytterligare ett tecken på hur avslappnad Emmabodafestivalen är i jämfört med många andra festivaler!

***

Den Svenska Björnstammen, bandet jag älskar att se live men hatar att fota är nu uppe på scenen för tredje gången den här sommaren för min del.

Den Svenska Björnstammen är ett rätt unikt band, inte bara för sina låtar som är elektronisk dansmusik med svenska texter, en ovanlig kombination, men också för att de är mer än ett band, de är även ett konstnärskollektiv bosatta i en stuga utanför den lilla staden Falköping.

De har hållit utställningar på Norrköpings konsthall och dessutom byggt en zeppelinare tillsammans, ett projekt som senare blev en kortfilm vid namn Inte Nudda Mark.  I övrigt så kan man även se deras gatukonst i form av ett björnhuvud över hela Sverige.

Bandet har som vanligt klätt ut sig i konstiga dräkter, har björkris uppe på scenen och döljer allt i en slöja av rök.

Det är svårt att stå still när Björnstammen lirar, musiken är helt enkelt för dansvänlig och det är ingenting som går fel på scen. Och om du inte diggar musiken så kan du ju alltid sätta i öronpropparna och bara fascineras av vad som sker på scenen, det hoppas runt, det viftas med flaggor och jag har nog aldrig sett så många personer uppe på scenen samtidigt som inte är med och spelar utan bara dansar runt.

Till Emmaboda har de dessutom med sig fler vänner än de vanligtvis har haft tidigare den här sommaren, det är verkligen smockfullt uppe på scenen!

Nä, ett bättre avslut hade jag nog inte kunnat få på dagen!


MARCUS HANSSON