Hästpojken, Karl X Johan, Moto Boy och SMK på ett regnigt Emmaboda

Regn Regn Regn… Regn med stort R. Det droppar nu igenom min tältduk rejält trots att den är uppsatt med 110 % perfektion och vattnet har börjat förvandla min sovsäck till en blöt handduk just efter du har duschat.

Emmabodafestivalens näst sista dag och vädret hade ju inte kunnat vara bättre, sol är för festivalveklingar!

***

Min första spelning är inte förrän 17:00, trodde jag, men sen kommer min vän Magnus Olsson från Festivalrykten.se (som jag nämnde igår) och tvingar iväg mig på Karl X Johan, huruvida man ska säga det som ett vanligt ”X” eller ”Den tionde” vet jag inte och inte heller avslöjar bandet det i en intervju efter spelningen, ”man får säga vad man känner för” säger de bara.

Karl X Johan är utan tvekan den bästa överraskningen på festivalen än så länge, ”hipstermusik” var en beskrivning över det som jag fick höra precis innan och jag håller verkligen med.

Men jag tänker inte hävda att ”hipstermusik” är en dålig beskrivning i det här fallet, för faktum är att det här var riktigt bra. Även om engagemanget från bandmedlemmarna kändes lite tunt så var musiken desto bättre, riktigt tight band men det kändes som de på något sätt hellre ville vara någon annanstans, ett tydligt tecken på det var att sångaren sa ungefär ett enda ord under helakonserten och det var ”Tack!” efter sista låten.

En sångare som förövrigt kommer upp på scen med blod i pannan och plåster över näsan. Vilken gigantisk hipstervarning på det!

***

Nästa spelning på ordningen är bandet Graveyard, för mig betyder inte bandnamnet något mer än att jag vet att min morsa lyssnar på dom, men det är tillräckligt för att motivera mig att gå och se dom.

Allt för att reta mamma liksom? Spelningen jag bjuds på gör faktiskt mödan värd, även om det kanske inte riktigt är min genre så känner jag att det här ändå är något som är värt att kolla på i mängden av alla olika band som spelar på festivalen. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med, Guns N’ Roses är kanske inte helt rätt men något åt det hållet är det ändå, lite sleezerock är det över hela spelningen.

Långt senare så träffar jag ett fan till bandet i massan inne på ”kupolbaren”, han berättar att han nyligen upptäckte Graveyard på Roskildefestivalen och att han fastnade för bandet direkt, han tyckte visserligen att spelningen på Roskilde var bättre än den här på Emmaboda men när jag försökte få honom att säga vad som var sämre här än på Roskilde så fick jag aldrig något vettigt svar. Mina misstankar går åt att det helt enkelt var bättre publik på Roskilde. Men vad kan man förvänta sig av en festival som har 75’000 besökare?

***

Stures Dansorkester, mannen som jag hyllade till skyarna på Öland Roots, får jag nu se igen här på Emmabodafestivalen två veckor senare. Och det är underbart helt enkelt. Att det är lervälling över hela ängen stoppar inte den stora massa, och inte mig heller, för att stå och dansa till baktakt. Jag behöver inte skriva så mycket mer, det var bra. Helt enkelt.

***

”Så säg mig vad vi väntar på,
säg mig vad du tänker och allt vi lämnat kvar
här är allt förlorat,
Jag är dig tills jag ändrar mig,
Är dig tills jag vänder mig,
Allt vi lämnat kvar här är allt vi förlorat förr!”

Allsången är ett faktum och Hästpojkens enda festivalspelning det här året lever nästan upp till mina förväntningar, men jag måste säga att mina förväntningar å andra sidan var extremt höga. Jag har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger jag har sett göteborgaren Martin Elisson stå på scen och skråla ut sina texter om hur han ”har varit full på Liseberg, och har knarkat i Flemingsberg”, jag minns inte heller på hur många fester jag har skrikit mig hes till just den raden. Tyvärr saknas just hiten Shane Macgowan (som textraden kommer från) på spelningen men Martin berättar i en intervju efter spelningen att han faktiskt är lite trött på den låten, ”den har gjort sitt” och det är faktiskt första gången någonsin som den låten inte spelas på en av deras konserter.

I övrigt så berättar Martin att arbetet pågår med en ny skiva, vi fick höra en av låtarna därifrån på spelningen, men när skivan kommer ut är inget som han kan svara på, det går som det går helt enkelt.

En skön anekdot under spelningen förresten, bakom mig så stod det en, minst sagt, berusad sleezerockare och dansade, slängde sig i leran och försökte få med alla runt omkring att också lägga sig i leran. Det roligaste med det här var dock inte lerbadningen, sådant har man ju sett förut, utan att han under en av de sista låtarna ställde sig och pissade mitt i publiken, så fort han hade stoppat in sin grej så kom det en säkerhetsvakt och plockade honom vilket resulterade i ett stort jubel från publiken omkring.  Skön snubbe.

***

Kap Bambino, stenhård electro i typisk Emmaboda-stil. Det var röj från början till slut men tyvärr så kände jag mig inte särskilt imponerad, att höra den franska sångerskans röst på delay under en hel spelning blev alldeles för mycket, det var kul den första låten men 40 minuter senare känns det som att det är dags att komma med något nytt. Synd egentligen med tanke på vilken otrolig energi det var på scenen, bara det gjorde ju egentligen spelningen värd att se. Fick till och med sångerskan över mig när hon skulle ner i scendiket.

***

Och så var det dags igen, Slagsmålsklubben, bandet som jag nu ska se för sjuttioelfte gången den här sommaren. Och det är samma grej som sist, mellansnack som ska vara lite roligt och ”alternativt” men tyvärr faller det bara platt när man redan har hört ungefär samma grej bara en månad tidigare. På Putte I Parken så skulle det vara någon rolig anekdot om hur en i bandet nästan inte hann till spelningen och idag så var det istället…ja, bra fråga. Jag orkade inte ens lyssna. Jag gick iväg till öltältet istället för att skydda mig mot regnet, det kändes som bättre spenderad tid.

Men för alla de som inte har sett SMK redan så var det säkert en jätterolig spelning!

***

Moto Boy…jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom. Det var bra. Faktum är att det var riktigt bra. Om jag ska ge mig på att försöka beskriva musiken så skulle man väl kunna säga att det låter som Muse när de har dragit ner tempot ordentligt.

Jag inser nu i efterhand att jag faktiskt har missat en riktigt bra stjärna på musikhimlen tills nu, dags att lyssna på Moto Boy när jag kommer hem med andra ord. Klanderfri spelning faktiskt.

***

Dags för min sista spelning för den här dagen, på tapeten hittar vi Danger, den franska artisten med rötter i Chiptunemusiken och med vita lysande ögon under sina konserter bjuder, som vanligt, till en show som gör det svårt att stå still framför scenen.

Jag har sett Danger en gång tidigare i mitt liv och det var på Strand Hornstull i samband med Popagandas efterfest förra året. Den spelningen var det totalt röj på och den satt kvar länge i mitt minne, den här spelningen kommer också göra det utan någon som helst tvekan.

Danger bjuder som vanligt på en stark visuell upplevelse utöver den ljudmässiga, den här gången har han dragit upp ett piano på scen som han spelar elektriska toner från, stroblamporna har nog aldrig blinkat så mycket på Emmaboda som ikväll och hans lysande ögon får mig att fundera över om han överhuvudtaget ser vad han håller på med eller bara gör allt på känsla. Hursomhelst så gör han det förbaskat bra och jag känner mig riktigt nöjd med dagen när jag går från hans spelning och försvinner in i dimman och fortsätter på campingfesten som aldrig tar slut.

***
Och förresten, leran har nu börjat växa till sig riktigt ordentligt, snart har vi en lervälling liknande den på Metaltown.

Vi ses i gyttjan!

MARCUS HANSSON