Lördag 24 Jul
Stockholm

En kaotisk Yran-fredag med Lykke, Roky, Big Boi, Maggio och Mirpour

1 av 21
2 av 21
3 av 21
4 av 21
5 av 21
6 av 21
7 av 21
8 av 21
9 av 21
10 av 21
11 av 21
12 av 21
13 av 21
14 av 21
15 av 21
16 av 21
17 av 21
18 av 21
19 av 21
20 av 21
21 av 21

Gustav Gelin sammanfattar fredagen på Storsjöyran.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

Fredagen på Storsjöyran blev - som förväntat - en lätt kaotisk sicksacksfärd mellan scenerna för att hinna med åtminstone hälften av allt man ville se.

Men det är ett lyxproblem egentligen, som ju mest beror på att festivalområdet ligger mitt i staden och därför inte öppnar förrän efter 19 om kvällarna.

Tyvärr missades ju dock en hel del band som jag gärna sett, som Caotico, Syket, Fallulah, Anna Järvinen och det stora Text & Musik-blocket med totalt tolv olika artister.

Men en hel del hanns med ändå. I en fullständigt kaotisk röra av musik och intryck kan det bli svårt att hålla isär saker.

Att på mindre än en timme gå från en Brita Persson-konsert i en teatersalong, rakt ut på Stortorget där Big Boi leverar stenhårt röjig partyhiphop, vidare ner förbi Entombeds dödsmetall och bort till danstältet där det är fullt mayhem när Rebecca & Fiona spelar electro i strobokskopljuset och trängseln är nästan panikartad. Det är sånt som gör festivaler både underara och ogreppbara.

***

Fredagskvällen inleds med Eric Saade som lockade storpubliken och barnvagnarna till Stortorget - och nästan samtidigt gick Armand Mirpour upp på festivalens minsta scen, Zig-Zag, inför en publik på något hundratal.

Men publikens respons var nog minst lika överentusiastisk förMirpour som för Melodifestivalvinnaren Saade.

Armand är så charmig och sockersöt att man bara vill kasta sig upp på scen och krama om honom, där han håller sjunger sin varma, sprudlande lätt folkinfluerade indiepop.

Han klättrar ner från scen och går runt och tar alla längst fram i hand, lånar någons telefon och filmar sig själv, gör en high-five med någon annan, låter publiken sjunga allsång i hitlåtar som I Am A Volcano och I Hennes Små Skor - och de kan vartenda ord!

Armand Mirpour förtjänar verkligen en större publik - och jag är övertygad om att han också kommer få det ganska snart. Han är helt enkelt omöjlig att inte älska!

***

Mer folk än både Saade och Mirpour, antagligen mest folk på hela festivalen hittills, drog Veronica Maggio.

Maggio som är sommarens självklara festivaldrottning fyller Badhusparken till bristningsgräsen och det är fullt kaos framme vid kravallstängslen där unga tjejer lyfts över oavbrutet.

Men har hon då egentligen fog för all uppståndelse, Maggio?

Ja, jag tycker det, även om hon är långtifrån en självklart folklig artist så är det väldigt lätt att ta till sig hennes snygga soulpop och svårt att inte ryckas med i den fullständigt galna allsången som överröstar scenljudet totalt i låtar som Finns det en så finns det flera, Välkommen in och förra skivans redan givna klassiker som Måndagsbarn och 17 år.

- Jag satt och grät i en taxi på väg hem från min sista spelning förra sommaren på Gröna Lund. Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle kunna toppa det igen. Men nu står jag här, framför er, och det här är den bästa sommaren i hela mitt liv, säger Veronica Maggio inför kanske sju-åtta tusen personer i en vacker park bland björkarna vid Storsjöns strand.

Det är sånt som får en att smälta.

***

Att se The Ark ta farväl gjorde jag i Borlänge för en månad sedan.

Därför känns det inte lika viktigt att se dem en gång till här och nu. Men jag ska ändå erkänna att det inte var lätt att slita sig från Prayer For The Weekend-glädjeruset på Stortorget när klockan närmade sig 22.00 och jag bestämt bet ihop och rusade ner till Badhusparken där en svartklädd och gråskäggig tvättäkta rocklegend lunkade in på scenen.

Roky Erickson har levt ett liv hårdare än de flesta någonsin skulle kunna föreställa sig.

Tärd av ett tungt drogmissbruk, av mentalsjukhusvistelser och schizofreni, av fattigdom och utanförskap har han de senaste fem åren frisknat till med hjälp av sin lillebrors omhändertagande och åker nu runt varje sommar på turné.

Det märks tydligt hur osäker han är, hur han nervöst sneglar på sin gitarrist för klartecken inför varje rad han ska sjunga, hur han överlåter nästan alla gitarrsolon till sina bandmedlemmar och hur han knappt vågar eller orkar säga någonting alls mellan låtarna.

Men rösten har han intakt, möjligen något skrovligare än förr.

Och låtarna bär i allra högsta grad fortfarande. Från inledande Cold Night For Alligators via Two-Headed Dog (tung bluesrockversion som drar ner stort jubel!), Night Of The Vampire, Don't Shake Me Lucifer och ända fram till en magiskt grym avslutning med You're Gonna Miss Me.

Det är hårdrock, blues och garagerock om vartannat och Roky leverar med hjärta och själ till Östersunds-publiken.

Det enda tråkiga är att han inte kör något alls (väl?) från förra årets mästerliga skiva med Okkervil River. Jag hade väldigt gärna hört episka Goodbye Sweet Dreams till exempel.

Jag får en klump i hjärtat när han tackar med ryggen mot publiken och sträckta armar i luften, för att sedan sakta lunka av scenen igen och försvinna.

***

Efter Roky är det dags för den där kaostimmen som jag nämnde i inledningen.

Brita Persson: Bra, driven gitarrpop med ett band som känns alldeles för hårt för att spela inför sittande publik i en teatersalong.

Big Boi: Enormt röjigt och en publik som verkligen älskar hiphoplegenden - och hans gigantiska sidekick. Inte bara i OutKast-hits som Ms Jackson och The Whole World utan även i de nyare solohitsen, som Shutterbug.

Entombed: En gles publik på Tutti Frutti-scenen ser dödsmetallegenderna.

Rebecca & Fiona: Som vanligt felbokade på en alldeles för liten scen leverade landets hetaste DJ-duo en dansfest som nog Jämtland sent kommer glömma.

Det vore onekligen kul att se vilken festival som blir först att placera dem på största scenen, för jag är överygad om att de inte skulle ha några som helst problem med att fylla den!

***

Strax före ett på natten är det dags för Lykke Li att avsluta fredagen på Stortorget.

Trots att det är oroväckande glest i publikhavet så lyckas Lykke göra en konsert som är i det närmaste perfektion man kan komma.

Det är knäckande vackert, från inledande lite trevande Jerome där hon står helt dold bakom en svart slöja, till hitparaden med I'm Good, I'm Gone, Sadness Is A Blessing och I Follow Rivers.

I Dance. Dance, Dance drar hon fram en kazoo och går loss på!

I Little Bit märks utvecklingen från den sköra, tidiga Lykke till dagens sanslöst rutinerade scenpersonlighet med succéfyllda och evighetslånga turnéer över hela världen.

En internationell succé som gjort att Lykke själv säger att det är kul att vara "på hemmaplan", trots att hon alltså inte har några jämtländska rötter utan alltså bara syftar på att vara i Sverige igen.

I slutet går plötsligt The Knifes Silent Shout-techno igång för att sakta övergå till en hjärtskärande vacker Until We Bleed, balladen som Lykke gjorde ihop med Kleerup 2008.

När hon vid tvåsnåret i den kyliga natten avslutar med Get Some har vi fått uppleva en magisk konsert med Sveriges utan tvekan bästa sångerska 2011.

***

Natten fortsätter på den officiella efterfesten nere i Clarions hotellkällare, med ringands till Paul Simon, vemodigt nostalgisnack med The Ark och allsång till Whitney Houston bland rockstjärnor, mediafolk och festivalrävar ända tills strömmen går strax före fem på morgonen.

Nu är det lördagseftermiddag, dagens förhoppningsvis enda regnskur har just avtagit och solen börjar spricka upp över fjällen igen.

Det är redan sista festivaldagen och i kväll ser vi fram emot Håkan Hellström, Orup, Marina And The Diamonds, Säkert!, Raphael Saadiq, Those Dancing Days, Me & My Army, Alexis Weak, Adrian Lux, Henrik Berggren och Timbuktu.

Upplagt för nytt sicksacks-kaos ikväll med alltså.

Men kanske allra mest till det så omtalade presidenttalet av Republiken Jamtlands president Ewert Ljusberg!

 

GUSTAV GELIN

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Senaste nytt