Fredag 18 Jun
Stockholm

Krönika: "Som en kuckelimuck-medicin av musik"

1 av 9
2 av 9
3 av 9
4 av 9
5 av 9
6 av 9
7 av 9
8 av 9
9 av 9

Festival24s Emelie Persson fortsätter att berätta om upplevelserna på Storsjöyran. Lokalbefolkningsens portabla könsorgan, en salig blaning band, kändisförvirring och såklart, efterfest. 

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

Klockan är strax efter halv fyra på eftermiddagen men i Östersund serveras förmiddagskaffe efter frukosten. Dygnet blir lätt en aning förskjutet på festival.

Jag tror att folk i allmänhet tänker att det är semester att festivala, jag vill här döda alla sådana rykten. Det är tröttsamt, krävande och man får ont i fötterna. Och det framför allt om man gör varannan vecka en hel sommar.

Ja,ja. Det är lätt att gnälla över trötta fötter men det är svårt att beskriva hur fantabulöst roligt det är. Och oavsett hur många festivaler jag besöker i sommar så tvivlar jag starkt på att någon kommer att vara i närheten av Storsjöyran.

***

Jag och Lisa beslutade oss igår får att gå på fältstudier och besöka lokalbefolkningen. En förfest på Storgatan.

När vi kommer in så hälsas vi välkomma av en snubbe utan byxor som säger ”Pantless mode!” och hämtar en öl i kylen. Under den följande timmen får vi lära oss om deras egenstartade parti, ett påhittat företag för att raggar brudar och om Porta Muff vagina, Realskin-vagina på burk. Jag tycker att det låter motbjudande. Och tydligen så luktar det så fruktansvärt om den att den inte går att förvara i lägenheten. Så var förvarar man en Porta Muff undrar jag? 

En av killarna ropar ut i rummet ”Men du micrar den först va? Den är så jävla kall annars!”.

Ganska kort efter det lämnar vi förfesten för Veronica  Maggio istället. Men det var bara fint, fint att träffa öppna härliga jämtlänningar som har rosa fjäderboa och rosamålade tånaglar för att ”dölja nagelsvampen”.

På de sex timmarna området var öppet igår hann jag se nio artister och lite slattar.

Med slattar menar jag band som enligt mig inte är värda att se men som man går förbi mest för att bekräfta att man har rätt. Typ Eric Saade, men  han går uppenbarligen hem hos barnvagnsfolket. Antagligen hade det varit en hel del tonåringar också om inte Maggio hade spelat samtidigt.

Maggio var föresten rätt tråkigt. Jag vill att hon ska ha så mycket mer scenvana än vad hon har. När i princip varje låt på senaste skivan varit en mosterhit höjs mina förväntningar. När jag väl står där framför scenen tänker jag bara att jag vill att hon ska höja volymen, inte ljudet utan på hela närvaron. Men jag kastar ingen sten, hon är fantastiskt och jag kan alla texterna.

***

Kanske det bästa med gårdagen var mixen av artister, som en kuckelimuckmedicin av musik.

På 90 minuter igår hade jag sett The Ark spela schlager, Roky Erickson spela psykedelisk rock och Anna Järvinen konstnärlig pop.

Roky Erickson är en upplevelse, framför allt efter att ha sett dokumentären You're Gonna Miss Me på bussen upp.

Hur han ens kan andas förvånar mig, ännu mer hur han kan stå på en scen. Framme i fotodiket är vi ett fåtal fotografer och när jag står bara ett par meter ifrån Roky kan jag tydligt se oron i hans blick. Hela tiden sneglar han bort på gitarristen som för att söka bekräftelse och gitarristen tittat tillbaka och nickar till honom mellan ackorden.

***

Nästa  kuckelimuck-blandning var Brita Persson, Big Boi, Entombed och Rebecca & Fiona. Också det en bisarr blandning talanger.

Brita är galet snygg och cool inne i Teatersalongen där man äntligen får sitta i bekväma stolar och vila festivalfötterna.

Entombed är, öö… ja.. långhåriga och Rebecca & Fiona skapar festivalens galnaste inferno.

Folk bokstavligen klättrade på varandra för att ta sig fram. Jag ser dem inte ens bakom folkmassan i det lilla tältet. Allt jag ser är ungdomar som lyfts över staketet och Rebeccas stjärt vid ett tillfälle. Att de gång på gång bokas på gravt underdimensionerade scener är irriterande. De skulle lätt kunna hålla låda på största scenen här. Men de är ju bara DJs, och tjejer.

***

Big Boi, han är ju Big Boi.

Strax efter att Ms Jackson har ekat ut över Storsjön och varenda kotta på torget har sjungit mer så glider en enorm man ut i publiken. Han ser precis ut som Big Boi själv och pekar hit och dit på folk i publiken. Efter en stund pekar han på mig där jag står och sjunger och dansar någon slags wigga-dans.

En stressad tjej i headset springer fram till mig och säger ”HEJ! Big Bois manager vill att du kommer upp på scenen och dansar” jag tackar artigt nej och tänker att det gör jag fasen inte. Eller jo, kanske om han spelar Hey Ya. Det blir hur som helst ingen dans.

***

Sist ut var Lykke Li. Jag har egentligen inte så mycket att säga om det. Hon är magiskt bra och snygg. Jag gissar att många andra skriver om hennes framträdande så jag låter bli.

Dock kan det nämnas att jag på efterfesten sedan blev misstagen för henne av snubbe i baren. Tydligen hade vi samma frisyr och klädsel enligt honom. På Peace & Love blev jag misstagen för Fiona FitzPatrick och skrev till och med en autograf tillslut. Är det urkundsförfalskning?

Också smickrande var  när vi precis anlänt till Clarion där festen hölls för artister, press och annat löst pack. Vi kliver in i lobbyn och nästan direkt ser jag en hand vinkandes frenetiskt från hörnet av rummet. Det var The Ark-Jepson som jag vid förra mötet berättade för att jag döpt en get efter honom. Han är kanske Sveriges trevligaste artist.

Baren stänger i lobbyn och vi glider ner i källaren, Jepson undrar om de kan hänga på oss. Självklart nickar vi och jag tänker ”Men hallå, det är vi som borde ställa den frågan”. 

I vanliga fall brukar backstage/bransch-efterfester vara pimpade områden med färggranna lyckor, kuddhögar i gräset, nersuttna soffar i moderiktig retro. I Östersund är den en källarlokal som känns lite som ett mellanstadiedisco. Stolar och bord runt väggarna och några ensamma skruvandes på dansgolvet. I vanlig ordning tar det dock inte många barbeställningar innan stället gungar till Whitney Houstons I Wanna Dance With Somebody tätt följt av 2Pac med California Love.

Vid halv sex somnar vi hemma. Och klockan 15:00 äts det frukost. #festival

I dag ska jag frossa i Orup, Håkan, Timbuktu, Säkert!, Marina & the Diamonds, Henrik Berggren, Me & My Army, Those Dancing Days, Alexis Weak (som jag egentligen inte vill kasta till vargarna när jag tänker efter vilket jag hävdade igår), Adrian Lux och Simian Ghost.

Som ni ser kommer jag vara helt trasig. Framför allt eftersom jag planerar att vaka hela efterfesten för att kunna träffa Håkan igen. 

Om inte polisen satt span på mig efter förra gången det vill säga.

Men kanske mest spännande blir att se President Ewert. Hur kommer han att anlända till sitt tal? Får jag välja så väljer jag.. på giraff eller inburen av typ 100 rumpnissar. Eller kanske helst av allt, på Storsjöodjuret!

 

EMELIE PERSSON

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Senaste nytt