Storsjöyran gör alla rätt

De säger att stadsfestivaler är det nya.

Eller i alla fall det enda som kommer överleva. Peace & Love i Borlänge går bättre än någonsin med 50 000 sålda biljetter, Way Out West mitt i Göteborg säljer slut och Storsjöyran är en succé när man ser till blandningen av artister.

Brett kommer alltid dra folk, det är liksom inbyggt. Frågan är hur länge stora stadsfestivaler lyckas hålla ut och fortsätta boka in även mindre akter.

Festival efter festival har ju tvingats in i ledet och snart kan de tjugo största artisterna åka i samma buss mellan svenska småstäder. En ofantligt tråkig tanke.

***

Vi hittepå intellektuella, innanför tullarna rättrogna, brukar alltid lite hånfullt snacka om de där småstäderna och kalla dem för "paket-städer". De har paketet Vero Moda, Dressman, HM och McD på behagligt avstånd från Stortorget/Storatorg.

"Paket-städerna" står för 98 procent av all Foppatoffel-försäljning och snubbarna glider runt i trekvarts-shorts och snabba solbrillor. De är nöjda om landets tjugo största artister ställer sig på scen utanför deras med torkade blommor dekorerade sovrumsfönster. Och jag är inte den som är den, vad som får din båt att flyta kan bara du säga.

***

Värre är det då för all de som faktiskt inte nöjer sig med "de tjugo" utan vill ha lite mer. De som gärna ser att några nya små band kommer till just deras hemstad för en gångs skull. Skeva band de hört på nätet, utanför Spotifys automatmålade listor.

Om en stadsfestival ska överleva måste de här små banden bokas in.

Det hela är mycket enkelt: de som fixar festivaler är i grunden väldigt intresserade av musik. De vill ha nya saker, annars flyttar de från sin stad. Då kan du själv räkna ut vad som händer med stadsfestivalen, ingen kommer fixa den. Inte ens de största artisterna kommer av sig själva.

Så låt småskaligheten samsas med "de tjugo", då, endast då, kommer vi fortsätta åka land och rike runt för att trängas med ljummen thaimat och muskdoftande snörfulla egenföretagare med tröjan över axlarna.

***

Sista dagen på Storsjöyran satt jag på en balkong på Frösön med utsikt över hela Östersund. Oändligt vackert.

Vidare till annan lägenhet och jag fick spela Jumper på högsta volym. Lycka.

In mot stan, till hotellet och en snarkande Matti Alkberg, en sprallig Conny Nimmersjö och en snacksalig Magnus Ekelund. Trevligt värre.

Ner på stan. Marina and the Diamonds är coolare än de flesta, sjunger bättre än alla och gör musik på samma gång är lika klassisk som skruvad.

Det finns nog inte en enda person i publiken som skulle tveka att ha henne till bords på Nobelmiddagen. Hitsen tar aldrig slut och hon verkar ärligt glad den här fina norrländska kvällen.

När hon plockar fram sin monumentalhit, I Am Not A Robot, rullar allsången över Storsjön och studsar mot Frösöberget. Marina tackar Sverige för att det var just här som hon fick sin första topp tio hit, kanske hjälpte en viss reklamfilm låten på traven.

Hon tar av sig tröjan och där under en en amerikansk flagga som går i mönster med hennes skyhöga skor. Tid för hennes bästa låt, det bitska Hollywood. Plockar fram en stor hamburgare i tyg som hon symboliskt slänger över axeln.

Jag får känslan av att alla inte riktigt tar in texten när de vrålar med i refrängen, lite som Springsteens Born in the U.S.A. Politik draperad med hitmusik har det problemet.

***

Ryktet berättar hur Broder Daniels förre sångare Henrik Berggren vägar spela på en festival om en viss Håkan Hellström spelar på samma dag.

Håkan var ju som bekant bassist i Broder Daniel och det skulle väl tära på de flesta frontfigurer om plötsligt bassisten klev fram och blev megastor över en natt.

Tydligen löste det sig ändå, och när Henrik kliver upp på scen några timmar efter Hellström lämnat Stortorget, då gör han det rakryggad och med kärlek.

Efter några låtar säger han precis det som alla borde leva sin liv efter: "Man ska göra det man tror på och man ska göra det med stolhet". En sanning som nog många lätt glömmer bort i livshets, jobbhets och semesterhets.

Under dryga timmen får vi akustiska versioner av Broder Daniels bästa låtar, kompade av endast en trumpet och med lite sånghjälp från Adam Bolméus (Hästpojken; Bad Cash Quartet).

Allsången är enorm på sina ställen. Det är väldigt fint att Henrik får avsluta festivalen, för när allt kommer kring: många av festivalens band hade aldrig sett dagens ljus om det inte var för Broder Daniel i allmänhet och Henrik Berggren i synnerhet.

Många som skriver här på nätet hade inte heller gjort det om inte de galna göteborgarna fått för sig att rita om musikkartan då i början av 90-talet.

Tycka vad man vill om musiken, men jag har faktiskt inte mött en endaste person som inte fascineras av myten kring Henrik. Och som ni alla vet, hälften av riktigt bra musik bygger på en riktigt bra myt.

***

Storsjöyran gör just nu alla rätt, man blandar det breda med mindre akter.

Man bokar in osäkra kort som en symfoniorkester som kör Kraftwerk och man gör detta i en en miljö som får de mest hårdhudade storstadsbarn att mjukna. Peace & Love får passa sig, för snart blir de omåkta.

Hej då Östersund, vårt första möte gjorde inte det minsta ont. Yran, ska vi ta en dejt nästa år igen? Jag har en lucka i min kalender, om inte så fixar jag en lucka.

JERRY BOMAN