Ringo Deathstarr – shoegaze i indiebastun

Att komma direkt från Kanye Wests enorma mastodontshow inför 25 000 personer i Slottsskogen och knappt 20 minuter senare tränga sig in I den tryckande bastuvärmen på Pusterviksbaren där kanske 250 människor (nästan uteslutande medelålders indiemän, likt jag själv alltså) trängs för att se amerikanska Ringo Deathstarr är så stora som kontasterna kan bli en lördagnatt i Göteborg.

Det dröjer nästan halvvägs in i konserten innan jag kan börja ta in situationen ordentligt.

Ringo Deathstarr kommer från Austin, Texas och spelar ganska klassisk shoegaze-manglande gitarrpop i rakt nedstigande led från tidiga Jesus And Mary Chain eller My Bloody Valentine.

I vintras kom debutalbumet Sparkler och under sommaren har rapporter från Europas festivaler börjat spridas om hur bra de är live.

Scenshowen består av en tjej och en kille på omväxlande sång och gitarr respektivve bas, som halvvägs blickar ner i golvet medan de larmar fram sin mattor av vackra ljudlandskap, samt en trummis.

En gång kommer ytterligare en kille upp på scen och spelar gitarr.

Belysningen är ett halvdussin strålkastare som står stilla i en och samma färg hela den knappt timslånga konserten igenom, samt en liten discokula som sitter fast i det låga taket.

Det är allt. Men det är också tack vare just den kontrasten mot Kanye Wests fläskiga musikalnummer som jag inser hur lite som egentligen krävs för att gripa tag i våra känslor med livemusik.

Det är gitarrmanglande och rundgångsvrålande, men samtidigt också skört, vackert och väldigt stämningsfullt.

GUSTAV GELIN