Stjärnfylld Stockholmsnatt med The Streets, Petter och T-Pain

Stockholm All Star Festival är en synnerligen splittrad femdagarfestival.

Varje kväll har ett tema vitt skilt ifrån de andra. En reggaekväll byts av med en barndag eller en helkväll för världens gitarrvirtuoser.

Att premiärkvällen ute på storstadsidylliska Skeppsholmen är tillägnad hiphopen och medarrangerad av stans mest ambitiösa hiphopklubb Yes! - gör att bokningarna känns både roliga och annorlunda än det mesta annat på huvudstadens livescener.

***

Först ut i eftermiddagssolen är göteborgssångaren Niklas von Arnold, som haft en halvstor hit med låten Superman under året som gått. Han har ingen lätt uppgift inför de kanske hundratalet åskådarna på kullerstenarna bakom Moderna Muséet.

Men han lyckas ändå mer än väl skapa stämning med sin själfulla röst och ett bra svängande soulband, samt inte minst kompanjonen och indierapparen Anton Kristiansson som gästar på ett par låtar.

***

Simon Emanuel, som var schemalagd att öppna, valde att skjuta upp sin spelning till den minimala barscenen ett par timmar senare. Där gör han dock grymt bra ifrån sig när han rappar iförd ett brett leende och med gäster som Sexfemman och Alexis Weak, däremot får singelhiten För Tidigt klara sig utan Jeppe Körsbär denna kväll, men allsången är helt okej ändå.

På samma scen kör också bland andra Eboi och Stockholmssyndromet inför en liten, men röjig publik bestående av stora delar av Stockholms hiphop-elit de t senaste decenniet.

***
På den stora scenen är det vid halv nio-tiden äntligen dags för den första riktiga stjärnan när Florida-rapparen T-Pain kommer ut i solglasögon, keps och rosa shorts och välter hela Stockholm med sin fest.

Med en tokpeppad DJ och två dansare av varje kön bredvid sig bjuder han onekligen på en både spektakulär och galet rolig show.

Sällan denna hektiska konsertsommar har jag skrattat så mycket under en konsert, av kärlek och värme inför tokerierna, formationsdansen, beabtboxandet, electric boogien och autotune.

Det är ett enormt party han drar igång, i den ständigt växande publikskaran, med tunga beats och en grymt tajt rap från 25-åringen som jobbat med alla från Kanye West och Jamie Foxx till R Kelly och Akon.

***

Att Petter är en av landets bästa partymaskiner som liveartist vet vi efter alla otaliga konserter vi upplevt med honom genom åren.

Men denna kväll är det något speciellt.

För visst var det mäktigt att se Petter inför 20 000 personer på Peace & Love i början av sommaren, men det här är något helt annat.

Trots att publiken bara är runt en tiondel så stor så är Petter sanslöst peppad och twittrar strax innan att han ser konserten lite som en turnéavslutning.  

Något vi inte minst märker när han i slutet av sitt enorma hitrace bjuder in först Timbuktu och sedan Veronica Maggio på scen för att sjunga duetterna Älskar din stil respektive Längesen inför en extatisk publik.

Innan dess har han hunnit med såväl ett strömavbrott som att bränna av en minst sagt imponerande samling klassiker. Eller vad sägs om Mikrofonkåt, Det går bra nu, Vinden har vänt, Saker & Ting, Stockholm i mitt hjärta (med Vanessa Falk som gästsångerska!) och den gamla lokalpatriotismlåten S.Ö.D.E.R.

En stark uppvisning av Sofia Församlings starke man.

***

Men det är först när klockan har passerat elva som kvällens allra största stjärna kliver ut på scenen.

Den 32-årige lille Birmingham-geezern Mike Skinner kommer ut till Outside Inside - inledningslåten från vårens album - och hinner under loppet av ett par minuter med att dels be publiken om en spliff, dels fråga några casualklädda killar om de gillar fotboll och dels hylla svenskarna för att vi är ett folk som kan dricka utan att börja slåss.

Han kör oväntat många nyare låtar, men det roliga är att det kanske är just de som låter allra bäst.

Även om klassiker som Let’s Push Things Forward, Blinded By The Lights, Weak Become Heroes och Don’t Mug Yourself givetvis är makalösa att höra live.

Framförallt så omger sig Mike Skinner med ett smått fantastiskt gäng medmusikanter.

Förutom den ständige gästsångaren Kevin Mark Trail är det gitarristen (som, om jag fattat det rätt verkar heta Wayne Vibes?) som imponerar mest.

Han ser ut som en adrenalinstinn och lätt galen fotbollshuligan som pogo-dansar med sitt rakade huvud och vevar med armarna över scen. Men när han tar micken och körar på nya låtar som Soldiers, OMG och We Can Never Be Friends visar han sig ha en helt strålande sammetslent vacker soulröst.

Samtidigt studsar Mike Skinner runt på medhörningshögtalarna, sprutar vatten, pratar om hur han vill få hela publiken att hålla samman, tar av sig i bar överkropp och får oss alla att sitta ner på marken.

Men mot slutet av Fit But You Know It har han fått igång publiken så mycket att vissa av fotbollsgrabbarna blir lite övertända och ett mindre bråk uppstår framme i den röjigare delen av publken.

Mike Skinner ber dem sluta slåss och erbjuder dem att komma upp på scen och slåss med honom i stället.

Det lugnar snabbt ner sig och de hinner med bland annat Dry Your Eyes och Turn The Page, den episka öppningslåten från debutskivan Original Pirate Material, innan Mike Skinner och The Streets tackar för sig och vandrar ut i den blänkande stockholmsnatten.

För kanske sista gången någonsin.

GUSTAV GELIN