Midlake gör sin grej

Texasbandet Midlake går upp på Popagandas stora scen klockan kvart över åtta på kvällen.

Vid första anblicken ser de ut att vara vilket folkrockband som helst, men när de sätter sig liknar de mer ett vanligt hippieband.

Men ack så utseenden kan luras, för när de börjar spela då hör att de är precis som vilket ...hm, eller vänta, man hör ju faktiskt inte alls vad de låter som.

Om man ska försöka genrekategorisera Midlake har man nog lite att stå i.

Många skulle nog kalla dem ett jazzinfluerat indierockband, men det förtäljer inte riktigt hela historien. Ja, de började som ett jazzband, men gick sedan gradvis vidare med ambitionerna att bli ett indierockband. Men de kom inte riktigt hela vägen - eller så kom de hela vägen, men gick sedan vidare, det är lite oklart.

När de drar igång första låten så låter de hur man än vrider och vänder på det, som Metallica - om Metallica skulle ha spelat på medeltiden!

Man skulle kunna jämföra dem med Blackmore's Knight, men det vore inte riktigt rättvist då de här grabbarna svingar en betydligt större musikalisk hammare.

Man kan helt enkelt säga att de är någon slags blandning mellan folk/soft/indie/hippie/hårdrock, fast på ett enkelt och anspråkslöst vis.

Konserten går att beskriva på samma sätt, anspråkslös, utan att för den delen bli tråkig. Det händer inte mycket på scen, de står eller sitter mest stilla och gör sin grej. Men de gör sin grej bra - vad deras grej nu må vara.

Jag är imponerad men förbryllad av såväl bandet som konserten - på ett bra sätt.

ANDREAS KÄLLMAN