Gustaf Norén och hans kumpan Björn Dixgård försöker med för många musikaliska influenser.
1 av 4
Gustaf Norén och hans kumpan Björn Dixgård försöker med för många musikaliska influenser. - Foto: Tilde Björklund
Trots att de inte ror hem giget musikaliskt så är de fortfarande det finaste Borlänge producerat sedan Per Bjurman.
2 av 4
Trots att de inte ror hem giget musikaliskt så är de fortfarande det finaste Borlänge producerat sedan Per Bjurman. - Foto: Tilde Björklund
De har dansare.
3 av 4
De har dansare. - Foto: Tilde Björklund
Dixgårds stämma gör sig bättre med Mando Diao.
4 av 4
Dixgårds stämma gör sig bättre med Mando Diao. - Foto: Tilde Björklund

Caligola vill för mycket

Den som klappade in Caligola vid midnatt och förväntade sig få höra Mando Diao i ny tappning, fick inte sin önskan uppfylld.


För drygt ett år sedan tröttnade Gustaf Norén och Björn Dixgård på Mando Diaos sound och bröt sig loss. De ville skapa nya former av musik och slöt sig därför ihop med Salazarbröderna – och 30 personer till. Allt från poeter, sångare och fotografer ligger bakom nysläppta skivan ”Back to earth”. En skiva full med musik där alla fått uttrycka sin kreativitet. Tanken är fin men dessvärre funkar den inte i praktiken.

Publikens förväntansfulla iver övergår till förvirring när ett flertal urbana musgenrer avlöser varandra under spelningen. På scen blinkar lampor i all världens färger, det slås på trummor och rapparen Aki från Labyrint gör ett gästspel. Man får känslan av att det här hiphopinfluerade rockbandet vill för mycket. ”Sting of Battle” är i princip den enda låten som lever upp till publikens förväntningar.

Norén och Dixgård förblir Borlänges ögonstenar oavsett, men majoriteten av fansen tycker nog innerst inne att de passar bäst under benämningen Mando Diao.

Text: Nathalie Gologan

/
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!