Peace & Love: Halvtidssummering
Vi är nu halvvägs in i Peace & Love-festivalen och det har blivit dags att summera första halvlek. Hittills har Peace & Love bjudit på ett genombrott, en veteran vars comeback kommer att ifrågasättas och en välkommen hemvändare.
Peace & Love anno 2012 är nu i full gång och Borlänge har återigen lyckats med att förvandla staden som Gud glömde till ett Mecka för glädje, eufori, fylla, kärlek och alla andra positiva ord som ett svensk ordlexikon tillhandahåller.
Rent musikaliskt har festivalen inte nått sin peak ännu, den kommer på lördag natt om inget oförutsett(?) sker. Så, vad har då denna första halvlek av Sveriges största festival bjudit på?
I tisdags valde jag att kika på några lite mindre akter, tänkte att det vore kul att se ett band innan de slår igenom, så att man kan säga "jag var där" om fem år och faktiskt ha belägg för det.
Och mycket riktigt, jag tror jag fick se vad som kan vara Sveriges nästa stora grej, Factory Brains. Tre nittonåriga polare som spelar bluesrock som är så tung att Jack White hade blivit mörkrädd med en energi som skulle få Howlin' Pelle att bli andfådd. Det var ett gig där skjortknappar sprängs av pojkbröst som blivit stora, breda, håriga jävla mansbröst.
I övrigt har festivalen inte bjudit på jättemånga överraskningar, utöver den att publiken inte riktigt var med på noterna under Roxettes spelning. Publiken är stor och väldigt blandad i åldrarna, vilket också fäller Roxette. De unga är taggade och vill dansa men kan inte låtarna. De äldre kan låtarna men vill inte dansa. Detta leder till något av ett antiklimax för både artist och publik.
Caligola är konstkollektivet som består av Salazarbröderna och ungefär 30 stycken andra perifra karaktärer. De som syns är Gustaf Norén och Björn Dixgård från Mando Diao. Att frontfigurerna tröttnat på Mando Diao-soundet var tydligt redan på skivan Give Me Fire, och i Caligola får de löpa hela linan ut med sitt ljud. Tyvärr försöker de veva in alldeles för många genrer, vilket gör Caligola lite väl ostrukturerade.
I övrigt kan sägas om årets festival att publiken blir allt yngre, de flesta verkar vara mellan 16 och 20, vilket får en annars pigg och fräsch 24-åring som jag att känna mig väldigt uråldrig.
Veckans hittills bästa citat: - Vi är på festival, stäng av den där jävla skitmusiken! sagt av 20-årig kille till ett "stekar"-gäng som spelar Avicii på högsta volym ur sin boombox.
.jpg)
