"I kalsonger med gråt i halsen och ångest"

Den senaste tiden har det varit fullt upp för Jack Moy &Glöden. Upplands Väsby-killarna som tidigare varit under radarn samtidigt som de fylltbarer i norra Stockholm genom den musik som journalister så gärnavill definiera som Sveriges motsvarighet till Mumford and Sons och The Lumineers. 

Bandet består av Jack Moy, sångare, Zebastian Mattsson, gitarrist och Sebastian Söderström basist. Grabbarna har spelat ihop i två år och på dentiden hunnit  tacka nej till flera erbjudandenom skivkontrakt för att fortsätta vara independent. Något som de fick tänka över när Universal i våras erbjöd dem en plats på bolaget. 

Men att alltså bli signade till världens största skivbolag, spelas frekvent i P3 samt göra ett antal intervjuer varje vecka med olikatidningar har inte fört med sig några divalater.

"Får vi gratis bira blir man jäkligt glad, det har hänt att vi pröjsat på våra egna spelningar"

– När någon fick frågan om vad som fanns i vårraider ringde han till de andra och frågade ”vet du vad en raider är?” BerättarZebastian Mattsson och tillägger: 

– Får vi gratis bira blir man jäkligt glad,det har hänt att vi pröjsat på våra egna spelningar.

En återkommande fråga från media är vilken genre deras musik tillhör, men att definiera sig själva är inte bandet speciellt intressade av. 

– Det är klart att för de som inte är så insatta är det skönt att veta vadman ska lyssna på. Mumford and Sons och The Lumineers är så hype just nu så manforcerar in oss i den genren för att hitta en svensk motsvarighet, berättar Jack Moy. 

– Vi är inte helt bekväma med det, erkänner Zebastian Mattsson. 

– Det är som att spela division tre fotboll och säga: ”shit, du rör dig som Zlatan, du är nya Zlatan” instämmer Jack Moy. 

– Vi är snarare som ett korpenlag i superettan, men som verkligen kämpar, säger Zebastian Mattsson och nickar eftertänksamt. 

Trots alla åtaganden finner de tid att skapa ny musik. 

– De perfekta förutsättningarna är när det intefinns några måsten, när man tar upp gitarren och kläcker en bira. Jag bor i ettcykelhus, vi sitter där och bara lirar, berättar Jack Moy.

"Hold your head up" är skriven så, i kalsonger med gråt i halsen och ångest, inne på toaletten"

– Vi hade en period där vi hade repdag på söndagarnär vi var bakfulla, det vart ganska mycket moll... Nu kör vi på tisdagar så ätervi gulaschsoppa och repar, ler Sebastian Söderström.

Det finns även mindre konventionella sätt attskapa nya låtar.

– Jackan har riktiga jäkla ångestdagar, så harhan spelat in någonting i kallingar, klockan tre på natten och filmat sigsjälv, fortsätter Sebastian Söderström.

Jack Moy nickar: 

–  "Hold your head up" är skriven så, i kalsonger medgråt i halsen och ångest, inne på toaletten.

Att låttexterna vittnar om en viss destruktivitet, som i låtraden till "Good as gold" som lyder: "my nose bleeds and I can't take no more of these lines" faller sig naturligt, menar bandet. 

– Vi bor i en förort utanför Stockholm, enindustristad där alla jobbar på fabrik och det finns mycket alkohol och droger. Det ärinte så konstigt att skriva en låt om att du är fett sliten, säger Jack Moy. 

På dagtid knegar Sebastian och Zebastian med att bygga stötdämpare till motorcyklaroch bilar medan Jack jobbar med ungdomar som hamnat snett. 

På frågan om när de kommer kunna leva på musiken, svarar JackMoy:

–  Det handlar inte om att leva på musiken så mycket som att överleva på den. Då slutar vi direkt. 

Så blir han tyst ett tag innan han tillägger.

 – Jag har i och för sigredan sagt upp mig.