Elias Giertz: När Kissie dissar chipsskålen

Jag har en vän. För tre år sedan insjuknade hon i anorexia. Hon stod på vågen med sina 38 kg i kroppsvikt och stirrade ner i marken. ”Jag är så tjock”, skrek hon och började slå på de utstående revbenen.

Något fett fanns nämligen inte att slå på.

Jag minns den här perioden i mitt liv så tydligt. Jag minns telefonsamtalen där hon skrek i ren förtvivlan. Jag minns skärsåren längs handlederna, hur de blev fler och fler.

Jag minns panikångestattackerna hon fick i skolan efter att ha stoppat i sig en köttbulle.

Jag minns hur hon för var dag som gick blev tunnare och tunnare. Hur hon bleknade, hur hennes annars optimistiska humör svängde in i en dystopisk världssyn.

Ingen förstod vad som hände - förrän det hade gått för långt. Ingen reagerade särskilt starkt på att hon bara åt vattniga salladsblad under skollunchen.

Att hon negligerade chipsskålen på fredagsmyset var inte heller särskilt anmärkningsvärt.

”Jag bantar”, sa hon. Och vi andra tänkte inte så mycket mer på det.

I fredags kväll - när jag var på väg hem från redaktionen - ringde det i min telefon. Det var en kollega som gjorde mig varse om att Alexandra ”Kissie” Nilsson hade lagts in akut på sjukhus.

Trots att anledningen vid tillfället inte var bekräftad gick det snabbt för mig att konstatera orsaken.

De senaste två åren har hela Sverige kunnat följa en vuxen tonåring på väg in i en grov form av anorexia. Hon har svultit ihjäl sig själv genom bantningspiller och gått igenom skönhetsoperationer för att förvandlas till ett grillat revbensspjäll bränt av lysrör i unkna solarier på Stureplan.

Under Blog Awards 2010 sa Josefin Crafoord till Kissie att ”hon ju inte alls är så smal”. En förnärmad Kissie svarade att hon jobbar på det, och publiken skrattade åt ”skämtet”, som vi i såhär i efterhand kan konstatera inte var så roligt.

Och kanske är kollapsen på Drottninggatan i Stockholm som drabbade Kissie i fredags inte så konstig, när miljontals läsare och fans tittat på - utan att göra någonting.

Tvärtom. I stället har vi hört de där tusentals bantningsursäkterna, viftat bort dem genom att lova oss själva att hon ”bara provocerar”. Som om provokation var någonting Kissie var behövde ännu mer. I själva verket var hon ute efter bekräftelse och upprättelse från svenska folket.

Hon har släppts in i en kändiselit för att hon väckt debatt med hennes snedvridna syn på bantningsmetoder.

Hennes ställning som offentlig person har stjälpt mer än det hjälpt i och med att hon också fått bekräftelse och klartecken från hennes anhängare - trots viktraset som är under all kritik.

Hade samma sak hänt i min skolmatsal - att mattanten sagt till min anorektiska vän att hon var plufsig hade även hon svarat att hon jobbar på det.

Skillnaden är att de hormonstinna tonåringarna i min matsal inte hade skrattat åt påhoppet.